månadsarkiv: februari 2012

Musen är död

Ärligt talat blev jag lite olycklig när jag hittade den här i en kruka under en massa granris.

Där har stackaren krupit ihop och trott att den skulle kunna komma undan kylan. Knapra lite på det gröna som fanns och sätta bo i min trädgård när våren kom.

Det sket sig kan vi konstatera, jag och musen. Den var lite tjock och jag kunde inte låta bli att undra om det fanns döda musbebisar i magen på den. Jag klappade den lite på ryggen med pekfingret.

Nu är den begravd i behållaren för komposterbart material. Vila i frid musen.

Mitt mammahjärta längtar sig sönder

På söndag åker vi äntligen till Stockholm. På söndag ska jag krama mina barn. Långa Barnet har jag inte träffat sedan mors dag ifjol. Jag klappar honom på skype och vi pratar i telefon men det är inte samma sak. Lillebror träffade jag i julas annars samma ska där.

Tack gode gud för tekniken.

Det ska ätas middag med barn och flickvänner. Harry ska leka med Nobi och vi ska gå på båtmässan. Och så har Mannen ett viktigt möte inplanerat. Någonstans i mitten ska jag hinna inom Svenskt Tenn och köpa nya underlägg. Förhoppningsvis har huvudstaden den goda smaken att visa sig från sin vackraste sida. Lite sol och sådär hade ju varit trevligt.

Men det bästa av allt är att träffa barnen. Det gör mig gråtfärdig av tacksamhet när de säger att de längtar efter mig. Ömsesidig längtan är det finaste av allt.

Är vi utbytbara?

Jag tror det.

Min syster och jag stod varandra nära. Satt uppe mitt i natten och drack varm choklad och åt leverpastejsmackor. Pratade och pratade och pratade. Drack billigt vitt vin och sprang på disco tillsammans. Vi pratade i telefon minst en gång om dagen och började alltid med; ja, det är jag.

Min syster hade och har ett hetsigt humör. Då, den gången när vår lillasyster dog hade vi inte pratat med varandra på säkert en månad. Hon blev förbannad för något, jag vet fortfarande inte vad, och drämde luren i örat på mig.

När vår lillasyster dog hittade vi tillbaka, men inte riktigt ändå. Vi pratade, grät och tröstade men inte med hjärtat.

Jag sörjde henne och förlusten av vår närhet. Ett par gånger var vi nästan där. När far dog. Vår omsorg om mor förde oss samman. Men inte riktigt.

När jag träffade Mannen var hon kallsinnig. Tyckte att jag borde varit ensam några år. Klarat mig själv. Av omsorg och oro, sa hon till mor. Som svarade att jag nog kunde ta hand om mig själv.

Jag kan inte förlåta det. Att hon inte såg hur lycklig jag var/är. Hur mycket Mannen och hans barn betyder för mig. Jag är en hel människa på grund av honom. Jag har hittat mig själv. Jag tycker om mig själv för första gången i mitt liv. Känner mig vacker. Värd. Allt bra som händer har jag förtjänat.

Det tog flera år innan jag slutade sörja vår kraschade relation. Innan jag slutade känna att jag borde ha gjort det eller detta. Att jag var ansvarig för att det skulle fungera.

För ett år sedan träffade jag en person här ute på gatan. Hon hade en hund som såg ut som en strävhårig tax med för långa ben. Vi pratade och när jag kom hem satt jag och försökte komma på var jag träffat henne förut. Nästa gång vi träffades kom jag ihåg. Vi gick ju vårdlinjen tillsammans! Efter 30 år så springer vi på varandra i kvarteret där vi båda bor. Vad är oddsen för det?

4-5 gånger i veckan går vi med hundarna i skogen. Pratar om ditten och datten. Högt som lågt. Allvar och flams. Vi är så tajta att det nästan är konstigt. Det finns inget som vi inte pratat om. Våra barn är jämnåriga. Vi älter och skrattar. Är djupa som Marianergraven och flamsiga som fjortisar. Vi har ungefär samma bakgrund och historia. Vi är rädda om varandra. Vi är tydliga med att vi tycker om varandra.

Det är fint. Jag har fått en syster. Utan de biologiska för/nackdelarna. Systerskap handlar inte om släktskap. Och ja, vi är utbytbara.

 

 

Lite kylslaget

Jag och  Mannen bestämde oss för att åka till Danmark och gå en promenad i Helsingör. Eller rättare sagt utanför. Solen sken och vi hoppade Harrys tröja.

I Danmark var det mulet. Blåsigt och kallare än helvete. Harry frös så att han skakade. Vi traskade upp till gågatan och bestämde oss typ omgående att åka hem igen. På båten lekte Harry svälta hund och stirrade på ett par som åt korv så till den milda grad att kvinnan till slut räckte honom en bit. Buss hem och täcke i soffan.

Jag blev lika trött som Harry men jag sover inte. Än. Vissa dagar är fler människor än två för många. Nu har jag försökt mig på ett korsord, det gick inte alls, spelat läpp en stund och värmt mig med lite gin. Jag tror jag är redo för spisen. Mannen är inte redo någonstans utan sover gott i soffan. Varför tv:n är på är oklart. Det är dessutom sport.

Nåväl. Kycklingfilé med någon form av potatis och en god sås står på menyn. Rödvin till det och vi lär inte hålla oss vakna ända till halv tio när Bond börjar.

Ha en skön kväll, det ska jag ha.

Ja, ja…

Det är fredag. Igen.

Bomull i hjärnan idag. Underlig känsla. Egentligen borde jag släpa runt dammsugaren. Eller se på tv för att få veta vad den däringa prinsessan ska heta. Livsviktiga saker alltså.

Istället händer ingenting. Jag klipper med ögonen. Gäspar i kaffet. Pussas med Harry. Läser lite bloggar. Kollar fejjan. Pratar med Mannen i telefon. Ser mig yrvaket omkring och konstaterar att det är sol idag. Igen. Längtar till skogen. Vill gräva i trädgården. Vad jag nu skulle gräva efter är oklart. Funderar på att flytta ut en solstol och, om jag har tur, dricka mitt eftermiddagskaffe utomhus. Djupa grejer idag. Jag har också ett äckligt hårstrå på hakan som jag skulle kunna ägna en timme till att lokalisera och noppa bort.

I natt drömde jag om mitt försvunna manus. Är det möjligen en uppmaning att sätta igång och skriva igen? Eller är det kanske en mental dask i pannan för att jag missat att spara skiten på mer än hårddisken? Jag vet inte jag.

Jag vet ingenting. Inte ens vad prinsessan ska heta. Om jag går och lägger mig igen och går upp om en timme, liksom startar om, ser kanske den här dagen helt annorlunda ut? Den skulle åtminstone vara en timme kortare.

Å andra sidan hur blir det då med dammsugningen? Och eftermiddagskaffet? För att inte tala om det där namnet? Fast de namnger väl ungen ändå, även om jag är vilse i tiden?

Uppdatering: Estelle. Det ska hon heta. Bra, då kan jag kanske ta tag i min dag nu då?

Mitt i natten

Det har varit kalabalik inatt. Jag kom in på sjuksköterskeskolan. Både på den vanliga och en som drevs av ett gangsta-gäng. De olika skolorna slogs om mig. Alla gangsta-människorna gick runt i långa färgglada kaftaner och sa mothafakka i var och varannan mening. Mitt i allt var jag tvungen att rädda livet på några homosexuella som skulle tas av daga. Det var ett jävla springande, flygande och gömmande. Jag tror det löste det sig precis innan jag vaknade av telefonen. Inte konstigt att jag vaknade med huvudvärk och sammanbitna käkar.

Någonstans i mitten av den där konstiga drömmen skulle Harry plötsligt ut. Jag stod och svajade i dörröppningen medan han glatt skuttade runt på gräsmattan. Sedan försvann han in i ett buskage och kom inte tillbaka. Jag fick gå ut i morgonrock, hej hej grannar, och leta fram honom. Hundskrälle. Men han/vi somnade snabbt om. Jag är dock fortfarande lite mosig.

Snart skogen med bästa vännen och hennes hund. Sedan ska några hål i väggen snyggas till. Full rulle med andra ord.

 

Begravning och gospel

Eftersom det som vanligt inte finns ett skit att se på tv en lördagkväll (vad GÖR alla ensamma?) så körde Mannen lite Gudfadern framåt kvällen. Tom repriserna ät tröttande. Finns det överhuvudtaget någon film de INTE visat 37 gånger? Orka Bond. Igen.

Melodifestivalen vägrar jag titta på. V Ä G R A R. Ärligt, det var intressantare/roligare(!)/och bättre musik på Whitney Houstons begravning.

Ajja, det blev ju fint

Städade igår. Två veckors liggande i soffan, snorande och hostande hade satt sina spår. Nu är här rent och fint och jag tycker om mitt hem igen.

Dock har kroppen gått ut i strejk. Herrejävlar. Förmodligen en kombo av det oväntade arbetet och det plötsliga väderomslaget. Fördelen är att iskanan i vår entré smälte bort.

När jag tagit mig samman, ledat rätt mig och tabletterna verkat ska jag borsta tänderna. En kort runda med Harry är ett måste men jag tycker mig se ett ljus över skogen, ett sådant där våraktigt. Det kommer att pigga upp mig. Kanske jag ska gå bort mot den lilla dammen där det växer videkissar och plocka mig en kvast att ställa på köksbordet? Så får det bli.

Dagens plan är lagd.