månadsarkiv: november 2011

Hallå Telia-människan!

Jag pratade med en kille hos er som sa att jag betalat för mycket. I två år. Sedan telefonköade jag och pratade sedermera med en kvinna som skulle återkomma. När hon diskuterat med sin kollega.

Antingen har kollegan emigrerat till någon djungel där Telia inte har täckning eller så pratar de fortfarande. En månad senare.

Jag har inte fått något besked. Jag har inte hört om någon ersättning. Imorgon upphör min fasta telefon på egen begäran. Imorgon kommer jag att köpa en ny mobiltelefon. Hos en av era konkurrenter. En Ajfån 4S.

Bye, bye Telia.

Det blev ju bra till slut

Nya bilen kommer på måndag. Snygg är den också. Och kyl har den. Vad mer kan man önska.

Att den vore gratis kanske…

Blossas nya ”kaffeglögg” smakade riktigt bra. Ska bli spännande att se hur den där Dunderglöggen vi satte smakar.

Båten har vi fortfarande inte täckt över. Och dynorna ligger ännu kvar i gästrummet. Lite taskig disciplin men det löser sig. Väl?

Fågelmaten är på plats. Zinkspannarna står på rätt sida av huset. Bara granriset fattas. Adventsstakarna står lättåtkomligt i förrådet, likaså belysningen till buxbomen.

Två julklappar är fixade och väntar snällt på att skickas iväg.

Jamen, då har jag väl ändå lyckats styra upp det mesta rätt bra? Kanske jag kan börja andas normalt då? Sluta med hjärtklappningen?

Jag gör så.

Min bild

Jag har en bild på mitt ”skrivbord”.

Närhet. Herregud, denna närhet. Dina läppar mot min tinning. Mitt skrattande ansikte. Ett stort leende med munvinklar som inte går att styra. Alla de där tänderna jag tänkt att jag skulle bleka, för att få bort den där ”naturligt varma tonen” som min förra tandläkare tyckte var så himla fin. Värmen. Knytet i magen. Känslan jag kände då, när du pressade dina läppar mot mina. Lyckan.

Ibland kan jag få en sån där amerikansk känsla. Typ när bakgrundsmusiken är sådär lagom jazz och ja, jag vet inte. Den bara finns där. Känslan av New York. Och jag har aldrig varit där. Men jag vet hur den känns. Bakgrundsmusiken. Lukten. Färgerna.

Ibland kommer lyckan i små pyttepaket. Ibland i stora svepande prassliga lådor.

När vi firade vår bröllopsdag. Då. Grå disig luft. Regnet i luften. Hjärtat som skuttade. Värmen som blödde ner hela mig. Vi.

När jag tittar på vår bild känner jag likadant som året innan. Jag vet att jag sitter här om tjugo år och känner likadant. Det finns inga alternativ. Inga val.

Det är vi. Alltid.

Vad är väl en bal på slottet?

Bilen var inlämnad för service. Det visade sig att det skulle bli väldigt dyrt att laga allt. Väldigt. Så väldigt att det inte var mycket lönt.

Där rök Stockholmsresan. Och konserten. Och krama-barn-dagarna.

Ajja. Det blir en ny bil. Ny på riktigt. Och ena ungen kommer hem om någon månad. Den andre får jag väl träffa nästa år. Bara att hålla tummarna att Paul McCartney inte dör än på ett tag.

Men lite besviken är jag allt.

Och tiden bara går

Det har varit några intensiva veckor. Åtminstone för en sådan som mig. Två fester med middag och allt som ingår i det. Planering inför Stockholmsresan. Funderingar på julklappar till de där två som inte kommer hem över julen. Det gör mig inget att de drar till USA, jag är inte någon julfascist. Men det innebär att jag måste fixa till dem redan nu. Tänkte också att vi skulle köpa någon liten grej, något typiskt svenskt, som sonen kan ta med till Amerikanskans föräldrar. Frågan är; vad är typiskt svenskt?

Att planera är inte längre min melodi. Trots att jag så väl behöver en plan och gott om tid för genomförandet. Jag har lärt mig och vet mina begränsningar. Däremot blir jag så stressad av att planera flera saker samtidigt att hjärnan kokar.

Kanske jag ska börja med en riktigt lång runda i skogen. Försöka komma ihåg att ta vantar istället för tunna handskar. Och knäskydden.

Dofter

Ibland funderar jag över hur saker och miljöer luktar. Hur alla människor har sina egna dofter under de där lagren av parfym eller krämer. Jag är väldigt känslig för det. Reagerar och känner tillit eller tvärtom beroende på hur en person luktar.

Jag tror jag har lärt mig att lita på mitt doftsinne. När mina näsvingar vidgar sig utan att jag kan stoppa dem, då är det inte bra. Och kan aldrig bli. De människor som omger mig luktar alla gott. Jag kan vara nära utan att känna en mental skrynkla i ansiktet.

Just nu sitter jag i soffan och känner doften av glöggen som står och puttrar i arbetsrummet. Den ligger likt en dimma över hela hemmet. Tillsammans med en svag lavendeldoft ifrån dynorna från båten. De där dynorna som måste ligga varmt och torrt för att inte bli muggiga. Det påminner mig hela tiden om våra seglingar i somras. All lycka och kärlek. Glädjen. Jag tror den lukten påverkar mig. Tar ner pulsen precis som turerna med båten gjorde. Samtidigt gör glöggen att jag tänker jul. Funderar på granris och kola. Manar på att det snart är dags att ta fram adventsstjärnan. Ökar pulsen inför det som komma ska.

När jag städat märks det i hela hemmet. Dofter av ajax, såpa och den där sprayen som jag använder i duschen. Fårskinnen som legat ute på vädring luktar mylla. Sängkläderna doftar rent. Mattorna som fått hänga ute en stund doftar svagt av ylle.

Snart kommer Mannen hem. Han kommer att ha en svag doft av kyla i kläderna efter att ha pysslat om båten utomhus. Innanför lagren av kläder en ytterst liten doft av svett. Och parfym. Jag älskar hans doft. Det spelar ingen roll vad han gjort. Hur svettig han är. Hur nyduschad eller nymornad han är. Doften på hans hud får mig att sniffa och pressa min näsa mot hans bröst. Nära, nära.

Jag sniffar på barnen också. Varje gång de kommer intill drar jag ett djupt andetag. Känner av, jämför och konstaterar att de luktar som de ska. Som sig själva.

I skogen andas jag djupa glupande andetag. Sorterar in de sammansatta dofterna i hjärnan. Jord. Förruttnelse. En något syrlig doft från trädstammarna. Gödsel som hästarna har lämnat efter sig. Ett stråk av salt från havet.

Ibland tror jag att det är mitt luktsinne som kan göra mig så trött. Utmattad. Att vara bland många människor i en miljö som är sammansatt av miljoner lukter. Det blir svårt att hålla isär, sätta namn på och känna igen.

Kanske därför som jag mår så bra här hemma. I allt det jag känner igen och känner mig trygg med.

Galet sugen

Chips. Dippa. Salt lakrits. Sura hallonkarameller. Sega råttor. Chokladglass. Kinapuffar. Finska pinnar. Hallongrottor. Och sådana där kakor med glasyr på som jag inte minns namnet på.

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var gravid.

Det måste vara någon sorts brist? Min kropp fattas något viktigt ämne.

Kanske enklast att dra till ICA och shoppa loss så att alla nivåer fylls på. Jag misstänker att sockerchocken kommer att hålla mig vaken i en vecka.

Långt borta och nära

Jag ser och fascineras av grannarna mitt emot. I det ena huset bor en ung tjej. Hennes mamma bor några hus längre bort. Varje dag kommer hon och går in med egen nyckel. Tömmer brevlådan. Rensar lite i krukan utanför. Idag har det varit stora städdagen. Både mamman och mormodern var där. Det fejjades och putsades. Lukades och sopades. Tjejen som bor där var inte hemma och deltog.

I huset intill bor en annan ensam tjej med sitt barn i skolåldern. Dit kommer båda föräldrarna. Går ut med hunden. Putsar fönster. Ställer upp de nya Grythyttan-möblerna på den lilla altanen.

Jag tror jag skulle bli galen av att ha mina föräldrar rännande ut och in i mitt hem stup i kvarten. Oavsett hur mycket jag älskar dem.

Varför blir det så? Är det för att de inte tror sina barn om att kunna klara sig själva utan deras inblandning? Har de medvetet fostrat dem så att de behöver sina föräldrars hjälp med allting? Är det för att de, föräldrarna, vill känna sig behövda? Att de inte kan släppa taget? Har de inga egna liv de där föräldrarna?

Aldrig någonsin, inte ens när vi bodde i samma trapphus, har mina föräldrar kommit oinbjudna. De har alltid markerat att jag har mitt liv och att jag kan själv. Självklart har de kommit rusande de gånger jag bett om hjälp men annars har de låtit mig vara ifred. Låtit mig lära mig hur man gör när man betalar räkningar. Kopplar en lampa. Hänger upp gardiner. Möblerar om och dekorerar. Det är ju mitt hem, inte deras.

Jag bestämde mig tidigt att lämna mina egna barn i fred med sitt. De ringer om det är något. Som när Lillebror inte visste att man skulle vrida på pipen på sprutflaskan med duschrengöring. De gånger jag har varit hemma hos någon av dem (när de bodde i stan) så har det varit på deras initiativ. Aldrig i livet att jag skulle putsa deras fönster eller tvätta deras tvätt. Inte heller rensa några rabatter.

Vissa dagar saknar jag mina barn så att jag kan gå sönder. De bor båda 60 mil härifrån. För långt bort för en kram bara sådär. Eller en fika. Eller lunch. Eller kväll i tvsoffan. Samtidigt tror jag att det är bra för dem att det inte går att springa hem till mamma så fort de har en fis på tvären. De får lära sig att klara sig själva.

Det är som det ska. De är vuxna. Hemifrånflyttade. Har egna liv. De är där de vill vara och är lyckliga. Vad mer kan jag som mamma begära.

Fast ibland, ibland, saknar jag så förfärligt.