månadsarkiv: oktober 2011

Efterdyningar

Det blev en lyckad helg. Ett glatt gäng samlades runt soppgrytan. Pratade, skrattade och löste världsproblem. Varma människor. Roliga och ödmjuka.

Jag har accepterat att jag måste skriva upp de mest enkla saker som servetter och förrätt för att inte glömma. Men jag missade kaffet och ingen sa något. Av artighet eller för att de helt enkelt inte saknade det.

Jag har också accepterat att jag brakar samman av sådana här tillställningar. Redan innan de första gästerna kommer är jag slut. Sedan rycks jag med av det roliga och så går tiden. Men idag, idag är det ingen bra dag. Jag är så tacksam att jag kan hasa runt i nattlinnet fram till lunch. Att jag kan sitta och stirra rakt fram utan att få ihop en vettig tanke. Tacksam för möjligheten att gå en lång, lång runda i skogen. Ensam med Harry. Bara ta in färgerna, dofterna och luften. Utan att behöva konversera med någon eller tänka. Fascineras över barkens utseende på en välväxt bok. Undra över iglarna som samlats i en grop vid rötterna. Inget svårare än så.

Det kommer att ta några dagar innan jag är på banan igen. Men det är värt det trots allt. Värken. Att ena armen domnar. Känslan av hästspark i ryggen. De stramande halsmusklerna. Jag ger mig själv tid. Rätten att neka alla krav.

För min själ och mitt hjärta är fullt av kvardröjande glädje och kärlek.

Vrak

Det är vad jag är idag. Men det var väntat. Man står inte med en vibrerande högtryckstvätt i timmar utan att det straffar sig.

Idag är allt oöverstigligt. Det visste jag också. Det gör inget. Röran på diskbänken som jag inte orkar fixa. Den obäddade sängen. Kanske gör jag något åt det senare idag. Eller inte.

Ett vet jag i alla fall säkert. Det blir en runda i skogen. Harry måste få sitt och jag behöver döva hjärnan men vackra höstbilder. Jag har skogsabstinens. Saknar att röra på mig. Trots att jag inte gjort annat hela helgen. Men det är inte samma sak.

Lite manikyr skulle sitta fint. Mina svullna, ömmande händer är i skriande behov av vila och handkräm. Det ska jag ägna mig åt ikväll. Smörja, smörja och smörja.

Om vi var tajta innan, jag och Mannen, är det än bättre nu. Att gå axel vid axel i flera dagar. Resonera. Drömma. Småprata. Tiga. Arbeta på ett gemensamt projekt. En gemensam dröm. Det är fint. Det flätar oss samman hårt och nära.

Kärlek. Så överväldigande att jag vill gråta. Av lycka.

Så är det

Vi meckar upp båten. Dricker kaffe och te. Kramar lite extra på Musikungen som hjälper till. En tuggrissvans till Harry för att sysselsätta.

God mat och en dusch. Sedan är vi trötta.

Jag är så tacksam för alla vänner som finns där, ställer upp, hjälper till.

”Det vill gärna bli bra”

 

Kärlek.

På land

Båten togs upp idag. Lite spännande när man som jag aldrig varit med om något liknande förut. Lilla fina Anna-Gertrud.

Allt är avskruvat. Masten nertagen. Bilen är full av diverse pryttlar. Skruvar, vajrar, tampar, fendrar, diverse mässingslyktor, kaffemuggar osv. osv.

Imorgon ska det skuras och spolas och tvättas. Får väl se om fingrarna lyder mig.

Just nu är jag så slut att jag vill gråta. Men det har varit en skön dag utomhus. Vi är ett bra team, jag och Mannen. Och Harry då, förstås.

Nu ska jag försöka fixa kvällens middag. Musikungen skalar räkor och jag har fått ett glas rött. Blir nog en bra avslutning på den här dagen.