månadsarkiv: juli 2011

Livet just nu

En unge kom, åt och sov över. Kramades och försvann till sitt eget. Nästa unge anmälde sin närvaro några dagar senare. Kom, åt och kramades. Fyllde tvättkorgen och drog till festivalen. Nu sitter vi här, jag och Mannen. Mätta, nöjda och lite lagom lyckliga över de där ungarna som drar in som gräshoppor med ojämna mellanrum.

Harry har fått en ny sele, förhoppningsvis ska den här inte ge några skavsår. Båten guppar så fint på sin plats. Ica ligger där det alltid har legat. Gräsmattan måste klippas, flera gånger i veckan. Mannen skäller när jag löser hans korsord. Blåbären är goda men alltför få. TV-licensen ska betalas, oklart varför.

Livet rullar på.

Just nu vägrar jag se på TV. Orka chockade norska tonåringar och svältande barn i Afrika. Jag går sönder. En enda glad nyhet, tack. EN ENDA.

Nu ska jag sova. Tätt intill Mannen. Snusa på hans nacke. Känna värmen från Pytte i ryggslutet. Höra med ett halvt öra när Musikungen vrider om nyckeln i låset.

Tänk som livet kunde bli.

Nu är det nog

Sedan jag var tjugo har jag slingat, tonat och färgat håret. Både på egen hand och med hjälp av andras mer rutinerade. Förutom en period på ca femton år har jag varit blond. De där andra åren var mörkbruna. Underligt val kan tyckas såhär i efterhand.

Nu har jag bestämt mig för att sluta. Inte bara för att jag inte minns min egentliga hårfärg utan mer för att jag efter den senaste färgningen fick skallen full av äckliga eksem i hårbotten. Dessa äcklon har dykt upp rätt många gånger tidigare men inte varit så utbredda. Känns inte som en bra idé att fortsätta.

Ärligt talat är det både läskigt och spännande. Hur kommer jag att se ut? Är det cendré/mörkblont/askblont/råttfärgat? Kommer något rött att anas? Blir det en silverliknande man som fortsättningsvis breder ut sig över kudden när jag sover?

Ja den som lever får se. Stay tuned och missa inte den rafflande fortsättningen.

Vad hände?

Var tog sommaren vägen? Regnet öser ner och det är 15 grader. Harry verkar ha gått i ide och kom först nu vinglande från sänghalmen. Inga problem att hålla sig i 14 timmar om man på det sättet kan slippa att gå ut.

Tur att Mannen bara jobbar halvdag. Tror det är läge för en hyrfilm och soffmys. Te och levande ljus. Kanske lite ömsint klappande för att motverka de dåliga vibbarna från grannarna?

Japp så får det bli.

När natten vägrar

Tennisarmbågen tar värken till nya höjder. Det gör så ont att armen är i det närmaste obrukbar. Himla praktiskt kan man tycka då jag inte kan göra ett skit med högerarmen. Har insett att det inte är alldeles enkelt att använda vänsterhanden till allt. Speciellt inte som jag är högerhänt. Vardagliga saker som att torka sig i ändan får plötsligt nya dimensioner. Eller hålla kaffekoppen. Skruva av korkar eller lägga upp mat. Hade det inte gjort så sabla ont hade jag skrattat åt eländet.

Inatt hade jag svårt att hitta en bra sovställning och sömnen lös med sin frånvaro trots intaget av sovpiller. Å andra sidan fick jag veta mer om grannarnas ekonomiska situation än jag någonsin önskat. Det sista jag hörde innan det blev tyst och jag till slut somnade vid halv tre var att han gjorde slut. Vi får väl se om någon av dem flyttar eller om det bara var lösa skott. Tacka vet jag den andra grannen. Hon den tokkära. Där är det helt andra ljud i skällan. Det brukar sluta med att jag lämnar sängvärmen och sätter mig i soffan bara för att de där lätena gör mig generad.  För mycket information. Men det är åtminstone av den trevligare sorten.

Mannen jobbar som det anstår en egen företagare och jag sitter och tittar på den hundhåriga soffkudden. Det finns inte en chans att jag kan städa för tillfället. Kanske jag kan säga att jag har semester?

Så får det bli. Semester. Då kan jag sitta under tak på altanen och beklaga mig över regnet som gör gräsmattan grön och mitt skinn några nyanser ljusare. Tänka på grillmiddagar som fryser inne. Försöka rådbråka min hjärna för att komma på något att göra till middag. Leka med Harrys silkesöron och kanske läsa en bok. Allt medan jag väntar på Mannen som släpar hem döda djur till grottan vår.

Nu frukost.

Amazing

Vilken helg!

Vännerna ringde och bad oss möta upp i centrat tio i ett. Sedan bar det av till ett spa. Vi tittade på varandra och undrade. Lite citronvatten och skölja fötterna i en balja. Hmmm…

VI fick gå in och sätta oss på varsin stol och sedan stoppa fötterna i ett akvarium fullt med fiskar. Öh. Vi säger såhär; om ett skratt förlänger livet lär jag bli 150 år. ”Det brukar avta efter ca 10 minuter”. Eller hur? Jag, den kittliga, skrattade så att jag trodde att jag skulle få hjärtinfarkt. I 30 minuter. Benen sprätte åt alla håll och jag bara höhöhöhöhahahahhihohiihi! Efter det åkte vi hem till vännerna och det blev en draja i trädgården. Sommarsol och mys. Det pirrade i fotsulorna hela kvällen. Vi har nu lena bebisfötter.

Efter midnatt, middag, spel och en himla massa skratt bytte vi om till badkläder. Ut i bubbelbaljan och vi lät regnet tiddra mot pannan. Vi försökte se några stjärnor men det var molnigt. Harry, tönten, var instängd och tyckte livet sög. Lillefnuff som flyttat till skogen var värsta kingen. Härligt att se och lika kelen var han som när han bodde hos oss.

Ägg och bacon till frukost och sedan styrde vi kosan hemåt. Vilken fantastisk helg! Vilka vänner! Vi är fulltankade med vänskap, glädje och lycka. Herregud vilken tur vi har med allt.

”Det vill gärna bli bra”.

Dra åt skogen

Ska vi göra idag. Goa vännerna bjuder på överraskning, käk och säkert ett bad i bubbelpoolen under stjärnorna.

Det ska bli spännande att se om Lillefnuff känner igen oss. Han har tydligen transformerats till en riktig katt. En sådan som fångar fåglar och jagar kaniner. Jag misstänker att Harry inte har någon vidare chans att få tag i honom längre. :-)

Nu frukost på altanen med färska bullar och illstark korv. Kaffet icke att förglömma. Ha en najs dag!

Förlåt mig bloggen

Ty jag har nonchalerat dig. Dock inte övergivit dig.

Du förstår en del av orden den här veckan lämpar sig inte för dig utan måste hållas på ett annat ställe.

Men jag kan ju säga så mycket som att det har funnits magiska tillfällen. Jag och Mannen i båten. Fantastisk natur. Roliga, nya bekantskaper. Ljuvlig mat och många skratt.

Nu ska jag ställa mig vid spisen och klappa om piggvaren lite.

Sea you!

Helgens iakttagelser

Jag är visserligen född i Trelleborg (Trelleholla) men ändå. Mina kära föräldrar gjorde mig tjänsten att flytta därifrån när jag var en månad.

Det enda som fattades igår, och då har jag förmodligen missat dem, var trätofflorna. Men å andra sidan är de ju hur moderna som helst numera så det kanske är jag som har fel. Annars var det han i gula t-tröjan, stagad, med ett järnspett i ryggen, klafsande fram och tillbaka i geggan. Så förvånad han ska bli när polarna berättar att de varit på konsert. För det hade han ingen som helst aning om. Garanterat. Eller hon med pudelpermanenten och fina, rosa klämmor på vardera sida om pannan. Schnyggt. Sedan har vi mannen med kepsen, Kim Larsen-wannabe. Han dansade så att han visade hela rövspringan. Till vår stora munterhet. Eller inte. Jag äter nog inte skinka på ett tag men tackar för minnesbilden. Bäst var när han började rota framtill. För att se om den fanns kvar? Och så var det alla snaggade fruntimmer med blonderade testar och för tjocka lår. De dansade med allt som rörde sig. Och allt som stod och sov. En gjorde en snygg dykning och fick bäras ut. För att inte tala om sönderklippta sopsäckar på sextioåringar och tanter som smygsöp ur kaffetermosen. En kopp kaffe och en klicka vispad grädde ur en plastbunke. Grädden skickades runt och det tog ett tag innan jag insåg att den inte var till en kaka…

Det var magre mannen med armen runt en hårdpermanentad tant med färgat svall. Vacklandes runt utan att veta vart de var på väg. Det var unga paret som skulade under samma träd som jag. De hånglade och han tryckte henne upp mot kravallstaketet medan hon jämrade sig högt. Jag tittade bort och tänkte på när jag städar toaletten med klorin. En ung, något övergödd gosse hade bekymmer med valken på magen när han skulle gömma ölen under några blad på en buske. Hans största problem var inte att han blev sjöblöt utan att ölen blev utspädd.

På en brassestol framför oss satt en grå långhårig man som med jämna mellanrum sträckte upp armen med knuten näve mot himlen. Som om han kom på att han var på konsert. Himla tur att han inte var på en hårdrockskonsert för han hade aldrig rätt ut att göra peacetecknet. \../

Mitt i allt detta insåg jag att kanske mina kusiner fanns där någonstans. Vi känner inte varandra. Har inte setts sedan senaste begravningen. Tackochlov. Men ändå. Kanske var det Rövspringan? Var det hans fru som de bar ut? Det kan väl inte ha varit han i den gula t-tröjan? Nä, han var för gammal. Eller?

Många frågor. Få svar. Och då har jag inte nämnt bajamajan…