månadsarkiv: februari 2011

Lite läskigt

Imorgon drar Mannen till London. Han blir borta i fyra dagar.

Jag har vänner att träffa. Ömma modern kommer på middag. Harry ska promeneras och kattlådan rensas. Dammsugaren släpas runt och fönsterputs sprutas på toaspegeln där Mannen kladdat (som alltid). Jag ska ligga med armar och ben utspridda i hela fejktempuren. Jag behöver inte se börskurserna på tv. Mina böcker kan avnjutas utan att jag blir avbruten av något han måste berätta.

Herregud vad det kommer att kännas konstigt. Så länge har vi aldrig, ALDRIG, varit ifrån varandra.

Bakvänt

Ibland  startar dagen fel. Mannens kompis ringde och sa att jag är där om en kvart. Dags för havsbad och bastu. Mannen sov som en gris vid tillfället och lyckades rassla iväg med det han behövde i en påse. Den där långa sköna frukosten fick vänta.

Katten smet ut genom altandörren och jag sprang ut barfota för att rädda honom från att bli överkörd. Väl inomhus körde Harry över honom med all den kraft en tax kan uppbringa. Nu ligger jag i soffan och väntar på Man och bullar. Ärligt talat är jag farligt nära svältdöden. Åtminstone är mitt blodsocker på läskigt låg nivå. Men jag har läst alla små konstiga annonser i dagens tidning.

Nu blir det kaffe och charkuterier från himlen. Kanske jag klär på mig också, söndag och allt…

Natten närmar sig

Igår gick jag och la mig före Mannen. I lägenheten ovanpå vår var det full rulle. Bråk och gråt. Jag ropade Mannen till sängs för det var så obehagligt att ligga ensam och lyssna.

Nu tänker jag på det mest hela tiden och känner obehag inför sänggåendet. Och klockan är bara 18.38.

Kanske lite rajtantajtan kan bota min gåtillsängsfobi?

Jag kan se ljuset!

Banne mig om det inte liknar vårljus! Lullade en runda i skogen och det var ett himla liv på fåglarna. Blek vårsol sätter fart både här och där.

Förgäves försökte jag sopa bort alla löv som samlas i entrén när det blåser. Idiot. Det funkade naturligtvis inte eftersom det blåser fortfarande. Men jag ville inte gå in. Röjde lite på altanen istället.

När Mannen kommer hem ska vi sitta där en stund i solen och känna att nu är det värsta gjort. Nu går allt på rätt håll. Najs!

Blmblmblm

Alltså seriöst. Jag spelar läpp. Och skrattar hysteriskt åt Huskorset.

Storstädning i två dagar i vår lilla lya. Nu känner jag mig sådär duktig och nöjd med mig själv. Vad kroppen känner kan inte beskrivas med ord. Bra tänkt att köra slut på sig lagom till helgen.

Å andra sidan kan jag kanske utverka lite fotmassage och ompysslande av Mannen. En sak är i alla fall säker; han får hälla vinet i mig för lyfta armarna är det inte tal om.

Blir en intressant kväll det här.

Alfons pappa

Eller åtminstone Alfons pappas fru, det är jag det. Jag ska bara…

…diska glaspryttlarna och pusta silverstakarna…

Visst. Nu har jag torkat alla luckor, rengjort fläkten, diskat alla burkar och slevar på bänken, polerat barskåpet och byrån i hallen, torkat alla innerdörrar och karmar, gjort rent väggarna vid skostället, städat bakom spisen, vattnat blommorna… Ja, det var nog det.

Imorgon är det städdag. Funderar på att tvätta soffklädseln då. Om jag kan lyfta armarna.

Arla morgonstund

Jag sover som en kratta. Vaknar av minsta ljud. En dragkedja som dras upp. Prassel av byxor. En garderobsdörr som glider upp. Katt som jamar. Dörrar som öppnas eller stängs. Störs av ljus från en dörrspringa eller gardinglipa.

Och jag är rökt.

Att bli väckt en och en halv timme innan klockan ringer gör mig inte glad. Snarare tokjävlaflyförbannad. Rasande nog att gråta av ilska. Kärringsvettig och med en hjärtklappning som dånar i öronen. Så ilsken att det inte kan vara bra för blodtrycket. Så arg att det inte finns en chans att jag somnar om.

En helt och hållet fysisk reaktion där inga tankar styr och jag inte är tillräckligt vid medvetande för att ha kontroll. Det har alltid varit så. Jag har aldrig varit en morgonmänniska. Får jag vakna i min egen takt däremot, även om det är tidigt är det en helt annan sak. Det är ju inte så att jag studsar ur sängen och är redo att kasta mig in i någon djuplodande diskussion precis. Men jag är åtminstone inte rasande arg.

Nu ska jag försöka dricka kaffe och sen… Sen får jag väl se om jag kan få rätsida på den här dagjäveln.

Blå

Vi fick en inbjudan idag till ett kalas. Naturligtvis tackar vi nej. Jag kan inte ens föreställa mig hur tryckt stämning det skulle bli om vi gick dit. Känns sorgligt, det är så trevliga människor. De som bjudit.

Jag vill inte tänka på det. Allt som försvann.

Istället ägnar jag mig åt att måla naglarna i djupaste blått. Jeansblå heter färgen. Fast den får mig att tänka på mörkblå sammet. Eller blåsvart himmel sent en sommarkväll.

Snart ska jag pilla Mannen i skägget med mitt blåmålade pekfinger. Lägga huvudet mot hans hjärta. Låta allt bli stilla.