månadsarkiv: januari 2011

Så ytterligt märkligt

En vän från förr hörde av sig. Ville ses. Jag sa ja och tänkte nej. Vi har känt varandra i elva år. Eller känt och känt. Hon var gift med min arbetsgivare. Då. Han startade om med ny, yngre fru och nya barn. Efter 27 år. Hon kraschade. Vi har träffats några gånger sedan dess i större sammanhang och jag har hållit mig på min kant.

Igår stod hon i min hall. Tulpaner, semlor och en massa prat.

När hon gick sa jag till Mannen att hon var en helt annan person. Hon var sig själv. En rolig, skrattig och pratsjuk människa. Inte alls den jag träffat innan. Skilsmässan fick henne att ömsa skinn.

Fantastiskt att se. Och så gott. Jag tycker om henne. Nu.

Söndag hela veckan

Sol. Åh, vilken sol! Det blev en lång runda idag. Skogen. Havet. Dofterna. Solen som värmde.

På bussen hem somnade Harry.

Vi tände grillen och har nu ätit årets första grillade biff och potatisgratäng. Harry låg i min famn, inlindad i ett fårskinn. Allt medan jag stirrade på gnistorna och himlen färgades rödgulblålila.

Livet på en pinne.

Hundjävel

Eller det är ju egentligen mitt eget fel. Inte, inte lägga bettskenan på sängbordet. Nu har hund%&#!!n tuggat av en bit på den. Hoppas vid Gud att den går att använda ändå. Annars är det 2000:- i vasken.

GAH!

Viljan att vara här

I mitt tidigare liv önskade jag mig ofta bort. Till någon annanstans. Jag reste en del men det var aldrig till rätt plats. Såg vacker natur. Fina hus. Fantastiska solnedgångar, vidunderliga hav och snygg mat. Lärde nytt. Men längtade hela tiden vidare.

Jag har flyttat fler gånger än de flesta gör under en hel livstid. Alltid varit på väg. Bort. Längtat något annat. Tänkt att om bara. Då. skulle det kännas rätt.

Nu vet jag att det inte spelar någon roll hur långt bort jag reser. Vart jag reser eller hur.

Hemlängtan tog mig hit. Till Mannen och vårt, i kanten på skogen. Nu behöver jag aldrig mer resa bort för att komma hem. Jag är där jag ska vara.

Min längtan är stillad.

SkrivPuff

Ett sista ögonblick

Konstig rubrik men ändå passande just idag.

För fyra år sedan satt jag, min syster och Ömma modern och höll fars händer. Det blev allt längre mellan de ytliga andetagen och till slut var det tyst. Vi viskade, var och en på sitt sätt, fina saker till honom medan vi väntade. Lyssnade. Jag kollade pulsen och konstaterade att det var över.

Ögonblicket var förbi och far var borta.

Mina ambitioner

Jag har under flera år försökt ändra min ambitionsnivå. Byta riktning. Räkna ut vad som är rätt för mig att jobba på och med.

Under hela mitt yrkesliv sprang jag på tå. Alltid först på morgonen och sist på kvällen. Tog glatt på mig alla uppgifter som ingen ville kännas vid. Servade allt och alla. Alltid pigg, glad och på hugget. Inget var för stort, för svårt eller hade för kort handläggningstid för mig. Jag höll högt tempo. Fick saker ur händerna. Lyckades där andra såg svårigheter eller ”det går inte”. Jag hade det mest välstädade hemmet. De renaste ungarna. Den godaste och från scratch tillagade maten.

Tills jag sprang med full fart rakt i väggen.

Idag är min ambitionsnivå annorlunda. Jag måste inte vara bäst, snabbast eller ens bli klar inom en viss tid. Jag jobbar på att låta saker ta tid. På att låta vara. Jag övar på att inte vara duktig. Duktigast. Det som var min näring alla de åren. Det som gjorde att jag tyckte jag hade ett värde.

Mina ambitioner idag är att ta till vara dagen. Se glädje i något som är ofärdigt och ofullständigt. Tänka att det blir bra när det blir klart. Oavsett när det är. Att tillåta mig att avsluta och upphöra med det som inte ger något tillbaka.

Jag försöker bli duktig på att ”bara” vara.

En grå tisdag

Vaknar med huvudvärk och sammanbitna käkar. Tack och lov för bettskenan…

Häckar i soffan med kaffe och tax. Småpratar lite med Mannen och läser bloggar. När jag vaknat ordentligt bestämmer jag mig för en skogstur i det där gråa, våta vädret. SureHarry tycker det är en idiotisk idé och den första biten får jag släpa honom efter mig. Väl i skogen är det plötsligt väldigt trevligt. Läs rådjursdoft. Vi travar på i en och en halv timme.

Vid ytterdörren inser jag att jag glömt mina nycklar och får ringa Mannen som är i stan. Utan knot vänder han och kommer hem igen. Raringen.

Nu het linssoppa och knäckemacka med ost. Harry sover som ett barn på sin fäll, hoprullad som en kringla. Själv råkade jag se mig i spegeln och konstaterade att det mer eller mindre raka hår jag gick ut med har blivit förtrollat i skogen. Och tre gånger större.

Resten av dagen blir det kaffe, fårskinn och en av de nya böckerna. Rätt bra för att vara en grå tisdag.

Det här saknar jag

Sakna kan man ju göra på olika plan. Jag saknar min far. Och jag kan sakna kollegiala samtal. Ibland saknar jag Fluffet och ibland den tiden då jag inte hade ont. Nu minns jag inte, egentligen, hur det är att inte ha värk. Det är så länge sedan. Värken är en del av mig numera.

Inte heller saknar jag mitt arbete. Det var en annan tid. En annan värld. Det var då och nu är nu. Arbetet var det som, till slut, fick mig på knä. Idag har jag fyllt upp tomrummet efter kollegerna med vänner av olika slag. Vänner som jag kan träffa när jag känner för det och inte för att jag måste.

Visst saknar jag barnen då och då men jag har ju dem nära trots allt. En chattruta bort. Ett telefonsamtal eller ett sms, fejjan och mailen. Men visst, det är svårt att kramas via de medierna.

Om jag rannsakar mitt sinne kan jag inte komma på något som jag verkligen, verkligen saknar. Något som gör att jag inte kan leva fullt ut.

Det innebär å andra sidan att jag har ett bra liv. Jag är tacksam för det.