månadsarkiv: oktober 2010

Ibland alltså…

Tänkte att jag skulle kvista iväg lite snabbt och köpa vin till maten ikväll och passa på att byta kolsyretuben på Ica.

På parkeringen upptäckte jag att jag glömt tuben hemma och bestämde mig för att köpa några Ramlösa istället.

Kom hem med lagrad Herrgårdsost och saltisar. Dock ingen Ramlösa.

Ibland tror jag det står helt still i min hjärna.

Ensam hemma…

Sen jag och Mannen träffades den 12 januari 2008 har vi varit ifrån varandra max 5 nätter. Och aldrig mer än 2 nätter på rad.

Mannen ska spela tennistävling ikväll och imorgon tidigt. Han sover därför hos vänner inatt. Jag har planerat och tänkt. Att passa på liksom. Se någon film på SVTplay. Äta godis. Gå en lång runda i skogen. Bädda ner mig med täcket och Harry i soffan. Sitta i fotbad. Göra manikyr. Läsa. Sniffa på min fleece som doftar av Mannens rakvatten efter morgonkramen.

I morse körde jag honom till tåget halv sju. Mysbrallor, stövlar och fleecen. Direkt hem och ner i sängen igen. Nu är klockan ett och jag har precis ätit frukost och druckit kaffe. Suckar och tänker att det blir skitjobbigt att dra iväg och köpa godis. Tror jag skiter i det. Skogen är det inte tal om idag. Jag blev överkörd av ett tåg inatt och kan knappt röra mig. Bara tanken på fotbad gör mig trött. Palla.

Återstår soffan. Och klockan är fortfarande ett. Herregud den här dagen kommer aldrig att ta slut.

Svammel

Kröp i säng igår med huvudet fullt av höstbilder från skogen. Trött och tom, lugn av alla lysande färger. Så vackert.

Vaknar idag av att det viner kring knuten och regnet står som spön i backen. Eller rättare sagt, det regnar på tvären. Jaha.

Släpper ut hunden i trädgården och han blänger surt på mig. Jag muttrar tillbaka att det är bara att lära sig gå på lådan så slipper du gå ut.

Nu, en stor kopp kaffe senare, tonfiskröra i magen och värmen uppskruvad, sneglar jag mot soffan. Tänker att de där gråa fårskinnen ser sköna ut. Sen får jag syn på högen med stryktvätt. *kräk* Gör ett snabbt överslag på vad Mannen kan behöva och tänker att jag nog inte behöver stryka alls. På några dagar. Själv har jag Mannens träningsbrallor och en sliten fleece från Friskis&Svettis och behöver inget annat.

Det känns hela tiden som om jag missat något. Glömt. Jag får inte tag i tankarna idag. Det är sådana här dagar som jag behöver ha allt nedskrivet på en lista. Bocka av efterhand och kolla en gång i timmen för att inte tappa bort. Stressen får svetten att bryta fram över hela kroppen. Eller så är det ännu en vallning. Tror jag ska tänka så. Att det är övergångsåldern som spökar. Lura mig själv.

Luras är väl inte fult om det är för en god sak?

Läkaren idag

Har inte varit hos en gynekolog på år och dar. Och när jag nu äntligen ringer dit så har människan gått i pension. En annan läkare har tagit över praktiken. Damn.

Jag hatar att lägga upp muffen i ansiktet på främmande människor.

Dock ingår det här i min drive den här månaden. Göra allt de där jag skjutit på i evigheters evighet. Tandläkaren har fyllt i min avbitna framtand. Fotinläggen är snart klara för avhämtning. Håret svallar som det ska numera, så det är alltså bara muffdoktorn kvar. Mutter.

Nu ska jag fiffa luggen Och muffen.

Ge mig styrka systrar!

Tjohooo!!!

Nä. Det har inte hänt något att tjohoa om. Jag försöker bara ingjuta lite mod och kraft i min barm…

Det är dags att ta tag i trädgårdsmöblerna. På riktigt. Försöka pussla in dem i förrådet. Eller så tar jag sats i dörrhålet, kastar in dem och låter dem bli kvar där de landar.

Och så är det pionerna. Nu vissnade och bruna. Måste, måste gräva upp dem innan de sista resterna ovan jord försvinner. Annars hittar jag dem inte.

Solen lyser. Fingrarna ser någotsånär normala ut. Kanske har jag kraft att greppa spaden och se lite viktig ut därute. Eller så ropar jag in någon av de där gossarna som anlägger planteringar utanför vår tomt. Det blir fint här till våren med grönt och annat. Ordning. Kanske är det slut på flygande grus och byggdamm.

Nu lite mer kaffe. Sen sitta på altanen och känna in hur fint det blir när jag gjort allt det jag ska.

Flow.

Får väl se om det funkar…

Lördag utan krav

Kärleksfull morgon. Långfrukost med tidningsläsning. Kaffe med varm mjölk. Ingredienser till äpplekakan framtagna. Harrys vinterkostym provad. Mannen fixar rödtjut till grytan ikväll. Snart regnpromenad i skogen. Sen soffhäng med korsord och böcker. Sist middag och lite mer kärlek. Hjärnan är luddig och mjuk. Ingen stress så långt ögat når. Värken dövar jag med piller, dagen till ära.

Jag har sannerligen inget att klaga på.

Fredagsfilosoferande

Fredag och klockan är snart lunch. Jag har precis avslutat mitt kaffe och tillhörande frukost. Det är himla segt när vädret är så här.

Städning står på schemat. Det är kattsand överallt och fluff och hundhår och disk och sängkläder som ska skakas. Jag behöver bara vakna ordentligt först. Få igång kroppen. Och så måste jag kela lite med hunden och lite med katten.

Bra dagar förundras jag över hur mycket jag har släppt taget om en del av mina stresstankar. Om alla måsten och det måste vara NU. Hur jag kan konstatera att jag orkar inte ta hand om disk och smulor ikväll och kan både leva med det och sova gott. Ett stort steg framåt för mig.

Att acceptera att ibland vill det sig inte och då är det bara att låta vara. Jag är inte bra på det och har aldrig varit. Så sitter jag också här idag på det sätt som jag gör. Synden straffar sig själv. Men jag försöker. Verkligen.

Det är enklare nu när barnen inte bor hemma. När det bara är jag och Mannen. Han som inte ställer några krav alls. Den enda jag behöver ha dåligt samvete inför är mig själv. Men jag ska bli snällare mot mig. Tillåtande. Jag ska avliva mina hjärnspöken. Sticka hål på deras bubbla och se hur de pyser och försvinner. Ett i taget.

Jag har inget att bevisa.

Lite långsamt sådär…

Frukostkaffe och frukostfil klockan halv elva på förmiddagen. Visst kan det vara frukostdags fast de flesta redan varit igång i flera timmar? Jag är ju inte de flesta?
Det går långsamt här nu. Eller inte. Har en aktivitet varje vecka den här månaden och känner att det är tillräckligt för att få mig att gå i däck.
Hushållsarbetet blir lidande (kan dylikt lida?) och jag är trött som en gnu som löpt savannlopp med ett lejon efter sig. Disken travar sig och sängen blir inte bäddad. Kattsanden hopar sig i små travar lite varstans och dammråttorna yr omkring när djuren jagar varandra. Jag ser och försöker att inte registrera. Orkar inte.

Blir fullständigt dränerad på energi av att gå till tandläkaren. Passa tid. Inte försova mig (vilket innebär att jag sover som en kratta av rädsla att just försova mig). Ta mig dit. Överlåta mig och tänderna i tandläkarens våld och klamra mig fast i tandläkarstolen i ren och skär skräck.

Det svåraste är att när jag blir så utmattad så ramlar all annan skit över mig också. Stressen får min hjärna att koka och det bubblar upp både det ena och det andra. Och jag kan inte hantera det. Blir bara helt slut. Oroar mig för allt. Får dåligt samvete för att jag inte tränar med hunden. Får dåligt samvete för att jag inte pysslar med katten. Kan inte komma på vad jag ska göra till middag och får dåligt samvete för det. Kroppen slutar att fungera och bara värker.

Det enda jag vill är att lägga mig ner och somna.

Idag har hjärnan slutat koka. Jag kan se lite klarare. Får tag i de där bubblorna och kan knäppa dem mellan fingrarna. Se vad jag behöver.
Jag behöver komma ut. Andas. Känna hur kinderna blir röda och kalla. Dra djupa andetag genom näsan och märka hur svetten bryter fram på ryggen. Riktig svett. Inte nervössvett eller klimakteriesvett. Ansträngningssvett.

Nu drar jag till skogen med Harry. Kanske tar jag med mig klickern och tränar lite. Kanske. Om jag känner för det. Allt annat får vänta. Dammtussarna kan ligga där de ligger tills jag har lust att samla in dem. Kattsanden kan drälla bäst den vill. Disken får stå. Täcken kan ligga därute och andas de med tills jag är tillbaka.

Jag behöver luft. Nu.