månadsarkiv: augusti 2010

Fredagsenergi

Känner mig så laddad. Den friska luften gör mig pigg och lustfylld. Jag vill trava i skogen. Plocka svamp. Baka surdegsbröd. Skratta med vänner. Leva Pripps blå-reklamen.

Jag ska använda energin till att städa. Gå i skogen funkar inte för jag har ont i fötterna. Svamp köper jag på ICA. Skulle inte känna igen herr kantarell om jag så snavade över honom. Varför baka när kondiset på hörnan har det godaste brödet. Skratta med vänner ska jag göra imorgon. Idag nöjer jag mig med att le rart.

Vad gör du en fredag?

Det känns tydligt

Hösten är här. Indiansommar.

Det finns en ro i allt. Det är ingen trängsel på bryggorna längre. Skogen är inte full av semestrande bruna människor som ska jogga av sig rosévinet.

Det syns i rabatten där ogräset avtar och en del växter börjar krympa ihop. Inte sådär att de tvärdör men de ser mindre ut för varje dag. Smygdör. Träden börjar skrynkla ihop sina blad, en del har redan fallit och blåser runt på marken.

Det börjar kännas ointressant att ranta runt med vattenkannan och plocka i krukorna på altanen och jag glömmer det oftast. Pelargonerna som vuxit sig stora, dock utan att blomma har tappat färg. De är inte lika fylligt gröna som tidigare. Färgen är mer dammig. På vissa blad är kanterna rödbruna.

Den där stackars Lyckliga Lottan eller Flitiga Lisan eller vad den nu heter vid ytterdörren är färdig för soptunnan. Inte heller den har blommat. Den ser gles och trött ut. Jag har bara inte haft hjärta att slänga den.

Om kvällarna tänder jag alla ljusen och njuter av skymningen. Tycker det är mysigt att boa mig med hund och Man bland fårskinnen i soffan. Eller krypa ner i sängen och ligga och läsa. Numera kan vi ju ligga där båda två. Samtidigt.

Det är skönt gå ut och gå, luften är sval och det doftar äpplen och svamp samtidigt. Det är också gott att sitta i soffan med lappen, Pytte och en kopp te. Snegla ut i trädgården. Se hur elefantgräset och bambun bockar sig i vinden. Det speciella höstljuset. Ett djup i allting jag ser. Kan man säga så? Ett djup i ljuset?

Jag tycker om att följa årstiderna. Att fästa vissa växter, träd eller buskar i minnet och sedan se hur de förändras över tiden. Små, små skillnader som gör att jag anar att det är något på gång. Jag ser och är beredd.

Det är dags att plocka fram högreven igen. Skala och hacka. Saftiga lökar och jordigt doftande morötter. Spänstiga bönor. Rejäla vitlökar. Vinterpotatis. Låta allt puttra ihop med rödvin till en mustig gryta. Koka fisksoppa och äta med gott bröd till. Göra Hannustek och riktigt potatismos med pepparrot.

Blåsta promenader. Kalla kinder och näsor. Solvärme som dröjer sig kvar i hörnet på altanen. Stuva undan och plocka fram.

Köpa höstblommor. Kura och njuta. Vara.

Jodå…

Jag lever. Det har varit intensivt. Typ. Kroppen är inte riktigt med och hjärnan har släppt taget.

Pytte behöver bada, han luktar, ja…hund. Lillefnuff har fått en tova på bröstet av sin sele. Mannen är långhårig och jag har ringar under ögonen.

Är det hösten som är över oss? Efter oss?

Tror jag borrar ner röven i fårskinnen igen. Andas och dricker Yogite.

Puss!

En natt

En enda natt sen är han tillbaka i fejktempuren. Behöver jag säga att jag längtar? Känns som om jag bara väntar mig igenom dagarna.

Märkligt att man kan bli så beroende. Inte bara av sex eller sällskap. Närheten. Den där självklara beröringen när man passerar varandra. Ibland omedveten om att man låter fingrarna glida genom håret. Över kinden. Skratten. Skratten i samförstånd. Den gemensamma tystnaden. Samtalen och doften av halsgrop.

Imorgon hämtar jag en aptrött man på flygplatsen. Sliten i både kropp och hjärna. Förmodligen orkar han inte hålla sig vaken särskilt länge. Antagligen äter han middagen jag planerar utan att känna så mycket av smaken. Mest troligt är att han dricker ett glas rött och sen är det godnatt.

Det gör inget. Jag kan halvsitta i sängen intill och lägga handen mot hans ryggslut medan jag ser på tv utan ljud och lyssnar på hans andetag. Det räcker.

Mask

Idag när vi var ute spydde Pytte upp en mask. En M A S K! Den låg där och viftade på nån tentakel och jag trodde jag skulle kräka rakt på den. Och sen dö.

Raskt till apoteket och sedan avmaskning med hjälp av ICA:s leverpastej. Av bara farten åkte kattstackarn på samma behandling. Han är dock inte lika lättlurad (eller hungrig) så där krävdes till slut mindre våld för att få in leverpastejsklutten i munnen på honom. Han pratar inte mer med mig idag. Harry har inte fattat någonting och är precis lika go och glad som vanligt.

Nu har jag tvättat händerna sjuttioelva gånger, stängt inne Pytte för att undvika jordätande och sitter lätt illamående i soffan. Det känns som om det kryper överallt.

Jag undrar vilken dag jag kan äta igen.

Fashion – eller hur

Seriöst. Jag tror att TerminatorHarry hellre låter Lillefnuff käka upp honom levande än klär ut sig i den här. Varför skulle min dobermanientaxkropp vilja se ut som en smurf? Vad är det med folk? För få dockor i barndomen?

Var köper normala människor täcken till sina hundar?

Fin dag idag

Ömma modern var här idag. Vi började med ett glas vitt och blåbärschoklad i soffan. SpeedHarry avgudar sin mormor (jo, hon säger så själv) och tillbringade hela kvällen i hennes knä. Han tuggade på ett sånt där hundben och spottade tänder som gamla gubbar förr spottade tobak.

Det blev ångad torskrygg och broccolimousse till middag. GOTT!

Vad mysigt det är att sitta avspänt och prata om ditt och datt. Vi är så lika och tycker samma om det mesta. Inga konflikter. Inget begravt.

Kärlek.

Godnattpratade med trötte Mannen. Imorgon är det torsdag sen kommer han hem. Herregud vad jag saknar honom. Hans armar runt mig. Näsan mot hans bröst. Hans händer i mitt hår. Och ögonen.

Jag känner mig halv utan honom.

Inser återigen att jag har mycket att vara tacksam för.