månadsarkiv: maj 2010

Hej å hå jungman Jansson

Gårdagen blev kanonfin. Inte nog med att vädret bestämde sig för att skärpa till sig, även jag lyckades rycka upp mig och kamma luggen.

Vi strosade på Sofiero, oade och aade oss över fantastiska roddisar tillsammans med en miljon danskar. Dukade upp våra tapas på en bänk och tittade på Öresund och Kronborg samtidigt som vi sneglade på brudparet som körde en snabbvigsel vid en stenstaty. Vigselförättaren sa; var hade ni tänkt er? Han svarade; vi kan väl stå där, vid stengrejen? Deras vittnen, två hårsminkade brudar, den ena i svart långklänning och den andra i en alldeles för kort svart kjol och en för stor kavaj. Typ 17 bast. Antagligen särkullbarn båda två. Den nyblivna frun såg ut att ha druckit för mycket billigt rödtjut genom åren och hennes svarta trosor syntes genom den vita kjolen från Indiska. När de gick därifrån med raska steg gick brudgummen två meter framför bruden. Som stannade och ville klappa PytteHarry. Romantik på hög nivå.

Väl hemma parkerade vi mammorna på altanen i varsin solstol och med alla djuren tillgängliga. Det grillades och åts ute i de sista solstrålarna och lagom till kakan flyttade vi in i soffan. De drog vid halv tolv och verkade nöjda och glada. Vi satt uppe halva natten. Pratade, pratade och pratade. Det är konstigt men orden verkar aldrig ta slut mellan oss.

Idag har vi varit och tittat på segelbåt. Jag, landkrabban som knappt kan stava till gasolkök ska bli med båt. Vår sorts sommarstuga. Jag kan knappt bärga mig. Ser framför mig hur jag ligger snyggt draperad på däck medan båten klyver vågorna. Katten hopsnurrad som en kanelbulle på en dyna i sittbrunnen och hunden upprätt med fladdrande öron framme hos mig.

Allt medan Mannen sjunger för mig och höjer en pilsner.

Vad är detta?

Blåsten viner kring öronen när vi är ute vid halv sju. Molnen tornar upp sig och det ser mer än hotfullt ut. Värken i fötterna får mig att vackla som en fyllekärring och jag längtar tillbaka till sängen.

Idag var det tänkt att vi skulle strosa runt i solsken på Sofiero med mammorna. Äta lite medhavda tapas, titta på rhododendron och gotta oss. Dra hem till altanen för lite grillning och avsluta med kaffe och kaka. Fira morsdag i förskott. En trevlig dag. Mysig.

Visserligen är klockan bara åtta och vädret kan kanske ändra sig men jag hyser inget större hopp. Antar att vi kan käka tapas i köket och drömma om blommor som vi får se irl en annan gång. Men helst skulle jag vilja ställa in alltihop och bara krypa ner under täcket med Mannen och djuren.  Låta värktabletterna göra sitt jobb och känna värmen sprida sig ut till fingerlederna och knäna. Sniffa lite i Mannens halsgrop, leka lite med Pyttes silkesöron och få kattfnuff i näsan.

Jag är gråtfärdig av trötthet. Jag vill lägga mig platt, ge upp för värken som är för jävlig.

Nu går jag och städar upp i badrummet innan jag duschar. Och fiffar luggen. Duttar på lite smink så att jag ser normal ut och sedan förbereda maten.

Det blir väl en dag av det här också…

Uppdatering: Det blev en jättefin dag. På alla sätt. 😀

Ögon känsliga för grönt

Det regnar och regnar och regnar. Grönskan utanför mitt fönster skiftar från ljust till dovt grönt. Alla nyanser däremellan.
Det är så vackert. Jag kan inte  sluta titta. Jag andas med ögonen.

Fyller hjärnan med klorofyll. Det doftar mylla och hägg. Jag tycker mig även kunna ana lite syren. Men det är väl för tidigt. Kanske är det min längtan som drar mig vid näsan.

Det är fredag, och en regnig dag. Det gör ingenting. Jag sitter skönt i soffan och tittar ut på det gröna. Kliar valpen på magen, stryker Lillefnuff på pannan och kysser Mannen

Livet är lycka.

Fismorgon

Vaknar av att PytteHarry fiser så att jag knappt kan andas. Sen bestämmer han sig för att kräkas lite.

Halv fem hör jag grannens väckarklocka. Eller hör och hör, mer som ett brummande ljud. Fem över sex är det dags igen fast en annan signal. En annan granne. Filosoferar lite på morgonkvisten och är glad att jag slipper passa tider utan bara kan ta dagen som den kommer.

Så vi ligger i sängen och väntar på att Mannen ska vakna där ute i soffan. Lillefnuff kommer in och jamar. Utanför mitt fönster är det full rulle, det ska anläggas trottoarer överallt. Blir nog fint när det är klart men de för ett jävla liv. Återigen är jag tacksam att det inte stör mig. Att jag kan sova när jag vill och inte är beroende av min morgonsömn på det sättet som jag en gång var.

Pytte suckar och fiser lite till. Lillefnuff vill ha mat och Mannen har fått igång börsen på tv:n. Dags att gå upp tror jag bestämt.

Nu kaffe.

Ny leksak

Har funderat på olika stimulerande hundleksaker. Sådana som gör dem smarta, kloka, fiffiga kantarellsökare. Men vad välja i en djungel av pedagogiska prylar?

Man tager vad man haver. Jag tömmer tvättmaskinen och ut tumlar ett plastmått för gudabenådade Vanish. PytteHarry hugger direkt och försvinner mot sin korg (där han samlar ALLT). Eftersom jag håller på att klä på soffan igen och valpen är ivägen så åker han och måttet ut på gräsmattan.

Bra tänkt.

En timmer senare vacklar en utmattad vovve in genom altandörren och ramlar ihop i soffan. Tänk att ett plastmått kan vara så roligt. Och tröttande.

Det här ska jag utnyttja. Fatta vad vi ska gotta oss med kantareller i höst. Och hur rik jag ska bli när jag säljer svamp på torget.

Det är bra med dig nu!

Lillefnuff har utan minsta knot stigit åt sidan för att den där skuttande valpen skulle känna sig hemma. Avstått mattes knä som han legat i  VARJE kväll de senaste åren för att valpen behövde trygghet.

Men nu. Nu. Sakta och försiktigt återtar han mark och revir. När valpen sover passar han på att smyga upp i soffan. Knör sig lite och plötsligt ligger de där, båda två. PytteHarry kastar en blick på katten, grymtar, vänder sig på andra sidan och somnar om.

Allt är som det ska. Allt är lugnt.

Det är fint.

Är det åldern?

Vi har beställt en ny säng. En ”riktig” säng. En sån där som normala par i vår ålder har. Även om de är jättejättekära. Där man får plats med hundar, katter, böcker, fjärrkontroll, pennor och korsord.

Och i resonemanget kring måtten konstaterar vi; att det lär väl dyka upp någon bebis inom en rätt rimlig framtid som ska barnvaktas över och som därför ska sova hos oss i vår säng? Förutom då djuren och krafset. Så vi hugger till med en 180 centimeter bred en. Nästan en hel säng bredare än vad vi har idag.

Herregud, det är tur vi har mobiltelefon båda två.