månadsarkiv: februari 2010

Middag med vänner

Vad skönt det är med människor man har känt hela livet.

Jag har glädjen att ha en väninna som jag känt sedan jag var 16. SEXTON. Det är väldigt många år sen.
Vi har gått sida vid sida sedan dess. Varit i takt och i otakt. Bildat familj, fått barn och skilt och gift oss.
Sett barnen växa upp. Föräldrar bli sjuka och dö. Gråtit, skrattat och pratat. Och pratat igen. Torkat eterneller när det var inne. Ätit kassler med ananas på åttiotalet och bakat pepparkakor fler jular än jag kan minnas.

Ibland har det gått veckor, ibland tom år innan vi lyft luren. Ändå när vi pratar är det som om det var igår. Vi lever olika liv. Har andra vänner. Olika intressen.

Det vi har är som en sorts systerskap. Vi behöver aldrig förklara något. Reda ut. Men vi finns alltid där för varandra. En relation där jag vet att om jag skulle ringa mitt i natten skulle det stå en rufsig människa i min hall en kvart senare. Och vice versa.

Varma, hårda kramar. Så långt ifrån kindpussande och ”älskling” man kan komma.

På riktigt. Äkta.

Att sen våra män har mycket att prata om och att vi tillbringar hela kvällen i köket, dröjande vid matbordet, är en bonus.

Nu sitter jag här med en lyckovarm mage, trött och full av skratt. Mannen har somnat och Lillefnuff likaså.
Det var en fin lördagskväll.

Fredagssamtal

Mannen kom hem till slut, från saltgruvan. Hur hinner jag sakna honom så som jag faktiskt gör?

Soffa, vin och många mycket djupa diskussioner. Vi pratar religion/filosofi/sexualitet/politik.
Med Beatles i bakgrunden.

På det en biff och lite grönsaker.

Helt ok om ni frågar mig. Ha en skön fredag.

Hjärnträngsel

Mitt huvud är fullt.

Det är så mycket tankar. Så många ord. Ett ständigt flippande av bilder. Känslor som far som ystra starar åt alla håll. Energi som kommer och går och jag hinner inte med.
Jag känner plötslig glädje och en sprittande lust att ta mig an storverk. Tömma förrådet eller gå en tvåtimmars-runda. Men när kroppen väl vaknat är energin borta. Kvar sitter jag förvirrad och förstår inte riktigt vad som hände.
Orden radar upp sig i fina, färggranna excelstaplar men när jag klivit ur duschen och satt mig till rätta är det plötsligt bara bokstavspyttipanna.
Jag skulle behöva en håv, ett fångstnät. Eller kanske en blöt filt att lägga över alltihop. Få det att stanna och låta sig samlas upp och ihop.

Fokus. Jag behöver fokusera. Hur gör man det när tankarna far som rabiessmittade kaniner åt alla håll?