månadsarkiv: september 2009

Jag borde

– putsa fönster
– bädda
– tömma diskmaskinen
– tvätta
– gå en runda i solen
– sy kuddarna till soffan
– skriva

Istället sitter jag i kökssoffan och väntar på att kroppen ska vakna. Jag hade glömt hur illa mina leder och höstens väderomslag kommer överens. Trött med en känsla av bakfylla och ett sorgset sting i hjärtat.

Utan att egentligen veta varför.

Bara en dag som är på det sättet?

Update: Lagom till eftermiddagsteet kom jag igång. Nu befinner sig min hjärna i en annan värld och bokstäverna forsar fram i mitt worddokument. Mat måste lagas men jag vill inte avbryta. Katt måste klappas och Man måste kramas. Och jag vill bara skriva, skriva, skriva…

Hahahahahaha!!!

Lillebror ringde nyss. Han ska på fina festen med nationen ikväll och har köpt ny kostym och skjorta.

– Mamma, kan du komma hit och stryka min skjorta?

– Är du dum i huvudet unge?

– Du älskar  mig inte.

– Nä.

Ajja, han ville veta var man fyllde på vatten i strykjärnet. Eftersom jag inte har ett likadant blev det en förvirrad diskussion om var man öppnar och häller på. Själva strykningen var inte ett problem. Han har gågglat och hittat strykinstruktioner på nätet.

Bra med internet när ens bedrövliga mamma inte gått igenom alla livsviktiga saker innan ungen flyttat.

Fredag. Igen.

Mannen försvann i ottan för morgontennis i Fulstan. Klapp och kram halv fem.

Pissekatten har siktat högt igen och pinkat utanför lådan. Nu sover han gott i garderoben.

Dammsugaren väntar och Ajaxen är redo.

Själv ligger jag i soffan och försöker ta mig samman. Morningsprocessen pågår fortfarande.

Det ska städas idag. Det ska bytas lakan. Det ska grävas gräsmatta. Det ska lagas gottigott till kvällen. Det ska drickas lite vin. Det ska hånglas.

Vi får väl se hur många saker på listan vi lyckas bocka av innan vi somnar klockan 20.00.

Kattkarusell

Ömma moderna har en finfin birmagosse. Tyvärr en ADHD-unge. Han välter hennes lägenhet varje natt. Skriker som om det gällde livet och håller sakta men säkert på att lägga Ömma modern i en för tidig grav.

Efter femtioelva undersökningar och medicineringar kom domen. Han måste omplaceras till ett hem med fler katter och möjlighet till utevistelse. Mer hallaballo helt enkelt. Stimulans.

Ömma modern älskar sin  kisse och är förkrossad. Men det finns en gräns för 75-åriga tanters ork om nätterna.

Nu har jag bett henne fundera på om hon vill ha Lillefnuffet istället. Lillefnuff som är mammig till max och kärlekstörstande i kubik. Samma som ADHD-katten alltså dock utan nattvak.

Och vi blir kattlösa. Blir nästan konstigare än att vara utan barnen.

Lillefnuff

DSCN0243

Nej, jag vet inte hur jag ska få till bilden på rätt håll.

Väx!

Liksom Sandra har jag en stämpel i pannan. Dock inte av samma sort. Men en stämpel.

Den har suttit där alltid. Så länge jag kan minnas. Under luggen.

Nu menar jag inte att jag har samma bakgrund. Nej. Inte alls. Tvärtom.

Men. I hela mitt liv har jag kämpat, ja faktiskt, slagits, för att höra till. Att vara omtyckt. Bra. Duga. Någon som blev vald, inte i sista hand, till brännbollslaget.

Nu. Jag har ett bra liv. Jag kan sitta hemma och ta dagen som den kommer. Sköta mitt. Överleva på FK:s rekommendationer. Ha ett liv.

Nu har jag börjat skriva. Igen.  Ja, jag vet. Skriva. På riktigt. Som en författare. Som en som får betalt. Som en som gör skillnad.

Och det gör mig dödligt generad. Olustig. Obekväm. Vem är väl jag… Vi har väl alla våra fantasier. Ideér. Som när jag skickade mina mönster till stora företaget och de tackade nej. Och mönsterförslagen, mer eller mindre exakta, ett år senare, sålde som smör. På stora företaget.

Eller när jag gjorde prylar i betong och smide och de dök upp ett halvt år senare och var bara sååå rätt.
Men vem är jag att säga något.

Nu har jag skickat mitt manus till min son, Långa Barnet, och till den Ömma modern. De ska få läsa och förfasa sig. Komma med kommentarer.

Mannen har kommit med ilskna och irriterande kommentarer. Han, som tror jag kan gå hela vägen. Han, som tror jag kan skriva värsta boken. Fatta vilka krav. Jag håller på att gå under.

Han tycker att jag ska växa och åka till huvudstaden för att träffa mina bloggkompisar. Och hämta inspiration.

OK. Växa var det.

Var är ni? Vill ni? Jag blir nojjig… Finns det NÅGON som vill träffa mig? I november.

Alltså. Jag har inte skrivit någon bok. Jag är bara en vanlig människa. Jag har nog egentligen inget att tillföra. Jag är INTE någon/något.
Jag är nog bara rätt snäll. Eh…

Om sorg

Bloggvärldsbloggen har sorg som tema.

Jag satt och läste en deckare, Morse, när det ringde på dörren. Klockan var halv elva och jag var den enda som var vaken.
Utanför stod min syster och hennes pojkvän. Hon stirrade på mig och sa: U har hängt sig.

Jag tittade på henne och förstod inte vad hon sa. Hon upprepade meningen. U har hängt sig.
Sedan började hon rista och det var snor och gråt. Jag ledde in henne till fåtöljen och gick för att hämta något starkt.
Hela min kropp skakade och jag skallrade tänder. Helt tom i huvudet. Hängt sig. Hängt sig. Hängt sig.

Senare satt vi i bilen tillbaka in mot stan för att åka till våra föräldrar. Ingen av oss sa något. Mina tänder klapprade fortfarande.

När jag öppnade porten till det hyreshus där de bodde, högst upp, hörde jag ett konstigt ylande och förstod först inte vad det var. Ett fruktansvärt ljud som gick genom märg och ben. Ett sånt där ljud som får en att vilja springa fort, fort. Ett ljud som äter sig in i huvudet. Jag insåg chockad att det var min mor som lät.

När vi kom in satt min far i soffan och försökte ta mors hand. Han såg ut som om någon slagit honom hårt i huvudet. Liksom bucklig i ansiktet och alldeles vit. Mor tjöt och ylade. Hon var rasande och svor åt sitt barn som gjort detta. En kvinnlig polis satt vid hennes andra sida och klappade henne tafatt på armen. En manlig polis stod mitt på golvet med tårar i ögonen, utan att veta var han skulle ta vägen.

Jag gick rakt fram till min mor och vi snorade ner varandras axlar. Vi förstod ingenting. Chockade. Skakiga. Magen knöt sig och jag tänkte att det här är en jävla mardröm som jag måste vakna ur. Nu.

Far grät tyst och kramade mig. Lille tös. Lille tös. Sa han och höll mig hårt.

Flera timmar senare brast mors röst och ylandet tystnade. Vi satt runt soffbordet och höll varandras händer. Vi turades om att brista i gråt. Försökte prata om detta ofattbara. Försökte förstå.

Hon hade ju verkat mycket gladare, lilla U. Bättre. På väg åt rätt håll.

Efter att ha varit hemma och bytt om åkte jag tillbaka till mina föräldrar. Jag har fortfarande idag inte en aning om hur jag tog mig fram och tillbaka. Inget minne alls. Jag vet bara att jag körde bil.

Vi satt runt köksbordet. Utmattade. Darriga. Någon av oss grät och de andra tröstade. Sedan brast det för någon annan och vi höll om. Pratade om hur mycket vi älskade varandra. Jag lagade middag och ringde samtal. Kontaktade hyresvärd och telia. Hela tiden med ett behov av att göra praktiska saker. Få ordning. Ta tillbaka kontrollen.

Blombud började komma. Grannar med förgråtna ögon kom med blommor och kramar. Släktingar som skulle informeras. Gråt i telefonluren och fina kort. Polisen som varit där och lämnat besked kom tillbaka. Bara för att se hur vi hade det. De kramade oss alla, så berörda av vår sorg. Jag sa att jag tyckte de var fina, att det måste vara svårt för dem.

Veckan som följde minns jag inte ordningen på. Vi tömde och städade hennes lägenhet. Tysta stod vi tillsammans och stirrade på kroken i vardagsrumstaket. Fläcken i soffan. Hon hade hängt en vecka när polisen gick in och hittade henne. Det luktade inget. Allt var i ordning. Nycklar till förråd och ett brev som förklarade allt praktiskt. Det enda som förklarade hennes handlande var ett brev till mormor, som varit död i nästan ett år. Jag städade badrummet när de andra packade saker och plockade undan. Mina händer blev röda och flådda av rengöringsmedel. Far kom ut och sa att det är bra nu. Det är rent. Mor stod mitt i sovrummet och höll i en klänning och grät förtvivlat. Min syster packade porslin. Vi delade och bestämde vad som skulle tas med hem och vad som skulle kastas.

Polisen ville inte att vi skulle se henne. De tyckte det var bättre att vi mindes henne som hon varit. Mor skrek och rasade i bilen men far vägrade låta henne se. Mor upprepade; men tänk om det inte är hon då. Tänk om det är någon annan?

Vi var på begravningsbyrån. Jag hade varit uppe hela natten. Letat dikt till annonsen och musik till begravningsgudstjänsten.
Tillsammans satt vi på det lilla trånga kontoret och jag pratade med begravningsentreprenören. Mor var helt avtrubbad och knappt kontaktbar. Det enda far sa var; det här är fel. Barn ska inte dö före sina föräldrar. Min syster grät hejdlöst och höll hårt i far.

Begravningen var borgerlig och vi var alla mer eller mindre klubbade av valium. Tysta släktingar med grå ansikten var på plats. Några ungdomar från skolan grät i bänkarna. När vi skulle lägga blommor på kistan vacklade mor till och jag trodde att hon skulle svimma. Hela jag skakade. Jag kunde inte sluta. Med frusna händer stod vi där och höll i varandra. Var och en innesluten i sin värld. Efteråt var det kaffe hemma hos mor och far. Jag sprang runt och serverade. Kunde inte sitta ner. Kunde inte vara stilla. Det var väldigt tyst. Emellanåt började någon gråta. Sedan tystnad igen. Jag diskade. Plockade undan. Slängde tårtrester. Mor gick och la sig och far och min syster satt och höll i varandra i soffan. Hela tiden tänkte jag att det här händer inte. Det är här inte på riktigt.

Mor kollapsade. Det tog fem år innan jag fick tillbaka henne. Fem år av ilska och sorg. Både över vad min syster gjort och över min mor som glömde oss som var kvar. Jag förstod att min syster inte hade något val. Det var för svårt att leva. Och jag kunde på ett sätt acceptera att hon avslutade sitt liv. Det var hennes rätt och hon har det bättre där hon är nu.

Min far stängde av. Som om hon inte funnits. Han klarade inte av att prata om henne. Ville inte gråta mer. Det tog många år innan han kunde nämna hennes namn och prata om något som hon sagt eller gjort.

Min syster och jag åkte till minneslunden. Tände ljus. Pratade. Kramades. Var nära. Hennes behov av att åka dit var större än mitt. Jag hade U inom mig och behövde inte en plats att åka till.

Jag tänkte mycket på hennes sista tid. Hade hon varit rädd? Ångrade hon sig när hon väl klivit av stolen? Gjorde det ont? Dog hon meddetsamma? Jag drömde om henne, att hon skrattade. Mådde bra.

Under hela sitt liv var min lillasyster annorlunda. Idag hade man antagligen gett henne någon diagnos som borderline eller manodepressiv. Vi vet inte. Och det kan kvitta nu. Det fanns inte hjälp för henne när det behövdes trots att vi alla slogs för hennes skull. Sjukdomen gjorde henne till en svår och jobbig människa att älska och vara nära. Ändå gjorde/gör vi det. Älskar.

Hon blev nitton år.

Den gamle och havet

Mannen är tillbaka efter sin seglats. Vid liv. Eller ja. Jag hämtar i hamnen, sönderlängtad och kramsjuk. Det är första natten på två år som vi inte trängs i tempuren.

Jag har lusläst tvtidningen och sett ut två alternativ vi kan se ikväll. Tyskdubbade deckaren på TV4 gick bort. ”Köbepizza” och ett glas rött. Dusch och fräscha lakan.

Mannen ser i kors och somnar nästan stående i hallen. Klockan är 19.00.  Jaha.

Vi har lite att ta igen imorgon.