månadsarkiv: mars 2009

Trädgårdsdags

Godiva har varit på trädgårdsmässa och Trädgårdsguden har kommit ut med en ny bok.
Och jag blir gråtfärdig av längtan.

Mannen har lovat att vi ska köpa en lägenhet med stor balkong och ett sommarhus när han vinner 170 mille på hästar.

Så jag väntar. Frossar i trädgårdsporr och planerar. Modernt och lummigt på balkongen. Gammaldags och skånsk/engelskt i trädgården. Betong av Signe Persson Melin. Fågelbad och solur. Lavendel i kubik och murgröna på tvären. Buxbom och idegran. Blågrön hosta och söta fänrikshjärtan. Allium och aklejor. Iris och tulpaner. Stjärnflocka och anemoner. Rosenskära och rara malvor.
De ljuvligaste rosa, vita och blå nyanser mot allt det gröna.

Det kommer att bo koltrastar och rödhakar bland buskarna och duvorna ska kuttra på mitt balkongräcke. Fluffet ska sitta och plira i solen medan Lillefnuffet hukar bakom en pion.

Mitt i allt ska jag klampa runt i mina skitiga gympaskor och leriga jeans och prata med allt och inget. Klippa lite där, gräva lite här. Glömma bort att äta för att jag måste binda upp rosorna mot ett äppleträd. Dricka ett glas kallt, vitt vin i kvällssolen och titta ut mot havet.

Ja du Mannen, när som helst idag.

GI

Jag och Mannen har bestämt oss. För första gången på många år ska vi inte krypa ner bakom en buske när vi ska solbada. Nix. Här ska blottas både det ena och det andra.

Nya raffiga badkläder ska inhandlas och första parkett ska intas. Jag ska slänga med håret och ligga där likt en självsäker säl. Mannen ska hitta sina magmuskler igen.

Vi har hela tiden ätit ”nyttigt”, dock för mycket och för lite av det goda. För mycket kolhydrater och för lite fett. Nu har vi ätit GI i 3 veckor enligt Ola Lauritzon & Ulrika Davidsson och fläsket bara rasar av oss. Här frossas i grädde, smör, brieost, kött och fisk och tonvis med grönsaker därtill. Vi saknar inte vare sig kolhydraterna eller kilona.

Vi går runt här klappar oss på den krympande kalaskulan, skrockar när vi väger oss och tycker vi är sexigare än någonsin.

Vi kommer att bli livsfarliga på playan.

badflicka

Upp som en sol

Och så landar man som den berömda pannkakan.

Lördag med kära, kära släkten. Massor av prat, skratt, musik och god mat. Trängsel, barn och fyra generationer. Kärlek och kramar. Sitta på obekväma femtiotalsteakstolar och åka tåg. Det blev sent.

Söndag och det tog flera timmar innan jag och min kropp var överens. Sedan en ljuvlig cykeltur genom skogen och vid havet. Söndagsflanörer som inte verkade ha vettigare för sig än att gå på cykelvägen och vara allmänt i vägen. Solen byttes plötsligt ut mot dimma som vällde in från havet och orsakade rena solförmörkelsen.

Nu, måndag. Jag knarkar piller med röda trianglar på och försöker bända ut bettskenan med valhänta händer. Ryggen gallskriker och knäna sviktar. Armarna spränger efter den något skumpiga cykelturen och axlarna är rena skämtet.

Kattsanden är snyggt strösslad i hela hemmet. Vita flufftussar draperar de mörkröda mattorna. Tvättstugan är bokad från klockan tolv. Tänder behöver borstas och hår fiffas. Dimman glittrar på kattgallret och rinner på våra takfönster. Båtarna tutar uppgivet.
Mannen är iväg och jobbar röven av sig igen och jag längtar tills jag får gå och lägga mig.

Tröstar mig med att björken jag släpade hem och klippte av alla svansar på, nu har börjat grönska.

Nu ska jag ringa och viska kärleksord till Mannen.

Fredag

Att göra:

  • tömma kattlådan
  • bädda rent
  • damma
  • duscha växterna
  • borsta katterna
  • dammsuga
  • diska
  • tvätta

Istället sitter jag här i morgonrocken och pillar navelludd. Väntar på att Mannen ska komma hem. Jag vill hångla och dricka rödvin.

kyss_ny_jpg_141629c

Uppdatering:

Mannen ramlade in  genom dörren, aptrött. Där stod jag, hans käraste, i röken från städdamm och osade svett.
Vi drösade ner i varsitt soffhörn med ett glas rött. Tittade på varandra. Mannen sa: jag tar ett bad och löser lite korsord. Gör det, sa jag utmattad, glad över att få sitta ensam med min dator och vinet.

Fredagsromantik på hög nivå. Vi får hångla imorgon.

Bloggvärlden

Det är väl ändå en underlig värld vi lever i?

Man sitter där, ensam på sin kammare och känner sig just ensam. Loggar in och läser bloggar och plötsligt finns där en hel hoper av människor som har betydelse för ens liv.

Människor som man kanske passerat på stans gågata, om de nu inte bor i någon annan del av landet, sådana som man inte vet hur de ser ut eller hur de låter. Människor som man inte ens vet vad de heter, i verkligheten.

Människor som man vill veta hur de mår och vad de tänker på. Människor som man kan oroa sig för, glädjas och bli upprörd tillsammans med.

Främlingar men ändå inte.

Kan man någonsin sluta blogga? Att bara lägga av och inte få ta del av hur de människorna har det? Alla försök att peppa och stötta, skicka kramar och hejjarop. Tänk om just mitt peptalk är det som har betydelse? Vad händer då om jag slutar logga in och slutar läsa?

Inte för att jag inbillar mig att bloggvärlden skulle gå i stå ifall jag slutade hålla koll men ändå. Nog skulle jag bli ensam. För visst behöver jag allt bifall. Visst behöver jag kramar då och då. Att någon läser och bryr sig. Att någon kanske undrar hur jag har det. Hur jag mår.

Ibland får jag frågan; vad gör du hela dagarna? OK, jag bloggar inte all min vakna tid, men visst tillbringar jag många timmar framför datorn. Det känns konstigt att rusa iväg på morgonen utan att ha tagit del av hur mina ”vänner” har det. Ungefär som när jag jobbade. En liten tur på morgonen bland arbetskamraterna för att höra vad som var nytt. Hur alla mådde. Att lyssna till andras vardag och kanske delge sin egen.

Att allt det här har betydelse och faktiskt är viktigt för så många är ganska uppenbart när man läser bloggar. Vi behöver alla bli ”sedda” (lästa) för att få bekräftelse och må bra.

Det är så mycket lättare att ”kramas” när man inte känner varandra irl. Vi behöver inte bry oss om ifall vi är lite städsvettiga och ser slubbiga ut.

För att inte tala om alla intressanta tankar, vinklingar, synpunkter och åsikter som man får ta del av! Så mycket nytt man får lära sig. Så många nya idéer. Så mycket som man faktiskt har glädje av i sitt verkliga (eller overkliga om man så vill) liv.

När jag började blogga för två år sedan befann jag mig i kris. Jag hade inte en aning om hur man gjorde eller vad det innebar. Det var bara ett sätt för mig att få ur mig all ilska, frustration och förtvivlan. Och där dök de upp. Kommentarerna. Som plötsligt fick mig att vilja ta ett steg till. Och två. Så var jag på banan.
När jag träffade Mannen hade jag plötsligt inte tid, var som uppslukad av vårt. Men det dröjde inte länge innan jag saknade mina vänner. Kommentatorerna. De som funnits där igenom hela byken. Och jag saknade att inte läsa om dem och deras liv. Funderade på hur livet såg ut för än den ena än den andra. Vad de tänkte på. Om de hade det som de skulle.

Så jag startade en ny blogg. Ibland tänker jag att jag sitter här om tjugo år och skriver, kommenterar och skickar virtuella kramar. Kanske kommer jag aldrig att träffa alla de jag bryr mig om. Men spelar det någon roll? Är inte detta lika fint som vänskap irl?

Herregud så djupt det blev såhär en torsdagskväll (dock inte i Vedbaek).

Nu går jag och fixar kvällsmat.

Ut i skogen ska vi gå

Hasade runt i skogen en runda och lyssnade på en hysterisk talgoxe. Trodde ett tag att jag hörde en lärka men kom fram till att det var önsketänkande. Dock var det full fart på hackspetten medan ugglan bara satt och glodde. Eller jag tror att den gjorde det. Den sitter för långt ifrån stigen för att min närsynta blick ska kunna se om den har ögonen öppna eller ej. Försökte ta en bild med mobilen men eftersom jag fick ta av mig glasögonen för att kunna se bilden kunde jag inte se bilden… Får väl ta med Mannens kikare någon dag.

På ett ställe hade de gallrat och stackat upp ungbjörkar i stora högar. Eftersom jag varit scout en gång i världen och fått lära mig att inte bryta grenar på träd, såg jag nu min chans att skaffa lite billigt björkris.
Släpade hem en halv björk som jag sedan har pyntat hela hemmet med. Till katternas stora förtjusning.

Bra tänkt av en pollenallergiker.

Ibland är jag beyond panndö.

Doktorn vs FK

Ibland känner jag mig osynlig. Liten och liksom genomskinlig. Det känns som ren tur att inte folk går rakt över mig på trottoaren. Ändå, trots att jag inte syns, lyckas de pricka in en spark här och en kick där.
FK bestämde sig för att dra in min ersättning, utan att meddela mig, dagen innan den skulle betalas ut. När beslut är fattat får jag den retroaktivt. Om det blir ett för mig positivt sådant. Så som varande en vanlig, lättskrämd ynklig person får det här naturligtvis stora konsekvenser för mig. Vad med räkningar? Mat? De hade inget svar att ge. Tur för mig att Mannen finns i mitt liv. Tänk på de som får samma besked och är ensamma om allt ansvar.

Jag orkar inte ens läsa om alla bonusar och pensioner. Jag vill inte veta. Det gör mig bara förbannad.

Förbannad blev också söte doktorn som ilsket har tagit kontakt med FK. Jag skulle inte vilja vara min handläggare om jag säger så.
Han var rasande för att jag, efter alla år, ifrågasätts. Rasande för att hans kompetens ifrågasätt. Rasande för att de bara från en dag till en annan drog in min ersättning när det inte ens är beslutat något.

Vi får väl se vad som kommer ut av det här.

Men en sak är jag glad över; att min doktor är min doktor.

0522983900

Nej, det är inte han på bilden.