månadsarkiv: oktober 2008

Yayh! Fredag!

ÄNTLIGEN.

Badkar med bubblor från Body Shop. Passionsfrukt. Doftar ljuvligt.

Jag stänger in mig i badrummet med ett glas vin, Kulturbilagan och några chips. Kattlådan får stå utanför ”in case of”.

Makar mig ner i bubbelvattnet. Grabbar tidningen och glaset.

Glasögonen immar pga värmen. Svetten lackar så till den milda grad att jag inte kan läsa. Varken med eller utan glasögon. Vinet tar slut. Tidningen slaknar i mina blöta händer. Den praktiska frisyren (läs dirndlflätor) rasar ner i bubblorna.

10 minuter senare raglar jag ut från badrummet. Mannen tittar förvånat. Kommer du redan?

JA, JAG ÄR REN. OCH VARM. OCH VINET ÄR SLUT. Och jag har tappat flera chips i vattnet.

Mental städning

Jag frostar av frysen. Det plippar, rinner, porlar. Lillekatten har aldrig sett något så intressant. Inte jag heller. Jag sitter och tittar på is som ramlar ut på plåten och på katten som är halvvägs in i frysen. En sorts mental avfrostning.

Jo jag vet, jag kunde städat badrummet så länge…

Fredag igen

Jag bör: Städa. Tvätta. Rensa kattlådan. Storhandla. Laga mat.

Jag vill: Sova länge. Äta långfrukost. Bada. Dricka bubbel. Äta choklad. Älska.

Varför gör man inte alla de där trista sakerna på en måndag istället? Den dagen är ju ändå åt råttorna.

Man kan göra alla de roliga sakerna de andra dagarna. Fredag hela veckan liksom.

Jingelhelvete

Vaknar med en känd reklamjingel för ett telefonnummer ringandes i mitt huvud.

Tyder det på att det är en bra jingel?

Eller är jag alltför mottaglig för skit?

Kan någon stänga av, tack? Till och med Sivans ”Tunna skivor” är bättre…

Ja, jag fick upp Pontare på bild när jag sökte på Sivan. Eller har hon bytt frisyr?

Soppa på sötpotatis II

Del I finns här.

Det gjordes flera olika undersökningar och vi väntade på resultaten. Jag googlade ocjh läste in mig på olika cancerformer och det som stämde bäst var prostatacancer och cancer i urinblåsan. Det har alltid varit min roll att vara den som tar reda på fakta och informerar resten av familjen. Varför vet jag egentligen inte.
Läkaren ringde och sa att de sett att det fanns minst en tumör i urinblåsan och att en större undersökning skulle göras.
Vi blev kallade till läkaren för att få besked. Det blev en lång väntan innan han dök upp. Men som far sa; det kan kvitta, den stunden gör varken från eller till. Han hade dock svåra smärtor och svårt att sitta i sin rullstol så vi frågade några gånger. Vi var där allihop, min mor, jag och min syster. Vi var nog alla beredda på beskedet. Det var cancer i urinblåsan. Den hade spridit sig till en njure och de visste inte om den fortsatt upp i ena lungan. Läkaren som lämnade beskedet tog tid på sig och var väldigt tålmodig. Han svarade på alla våra frågor så gott han kunde. Flera gånger sa han att han aldrig träffat en familj som tog ett sådant här besked med ett sådant lugn. Men vi visste ju redan.
Han blev inlagd igen för att få smärtlindring men kom hem dagen därpå.

Mor och far pratade mycket under den här tiden. De besökte en begravningsbyrå och skrev båda ner hur de ville bli hanterade när de dött.
Vi började ha vad far kallade begravningsmiddagar hos dem på lördagarna. Jag och min syster turades om att laga mat och köpa vin. Vi samlades systrar med familj. De fyra barnbarnen visste att deras morfar skulle dö och vi såg alla hur han krympte från vecka till vecka.
På slutet tyckte han det blev stökigt och för mycket liv, han orkade inte delta så länge innan vi fick hjälpa honom i säng. Inte åt han något heller, inget smakade.
Mina två grabbar skulle till Thailand över julen med sin pappa och far bestämde sig för att hänga i tills de kom hem igen.
Vi pratade mycket om döden, både jag och min syster med våra föräldrar och likaså hade jag långa samtal med mina barn. Det var många svåra frågor men jag försökte vara så ärlig jag bara kunde. Jag grät mycket, jag kände mig inte redo att bli faderslös.

Mor hade lovat far att han skulle få dö hemma. Det var tungt för henne att hjälpa honom med allt. Han hade ju ingen känsel och det hände den ena ”olyckan” efter den andra. En kväll ringde hon mig och grät. Han hade gjort ner sig. Han var ständigt dålig i magen och hade inget kontroll över sin tarm. Jag ringde runt och fick kontakt med ett sjukhem i närheten. Cyklade dit och fick en uppsättning blöjor och annat som kunde vara bra att ha. Personalen var och är änglar.
Vi pratade om hur vi skulle lösa allt och mot fars vilja kontaktade jag läkaren. Han skickade oss vidare till Palliativa enheten. De hjälper människor som är döende att få ett så bra avlsut som möjligt och att få dö hemma. De kom och hälsade på hos mor och far och presenterade vad de kunde hjälpa till med. Far var motvillig men vi fick förklara att mor inte skulle orka utan avlastning.
Han hade också svåra smärtor vilket de förklarade inte behövdes då man kunde få en morfinpump som såg till att han var smärtfri och inte hade det så jobbigt.
Nu kom det ett team morgon och kväll, tvättade honom och såg till att han och vi hade det bra. Han fick också en säng som var höj- och sänkbar. Detta hände på måndagen.
Alla barnbarnen kom och hälsade på. Kröp upp i sängen och kramades och pratade en stund. Han blev så glad när de kom men orkade inte så många minuter.
På onsdagen kunde han inte prata så bra längre. Han frågade mig flera gånger om han varit en bra far. Den bästa svarade jag. Och menade det.
Torsdag var han mer eller mindre borta av morfinet. Jag och min syster sov på varsin madrass i matrummet och turades om att vaka tillsammans med mor. Vi höll honom i handen hela tiden. Jag hörde mor och far mumla i sovrummet. De sa att de älskade varandra och mor försäkrade att han skulle få dö hemma, ingen av oss tänkte skjutsa iväg honom till sjukhuset.
Fredagsnatten satt vi hos honom nästan hela tiden. Någon gång framåt natten somnade jag och min syster på våra madrasser för att plötsligt vakna framåt halv fyra. Vi gick in och tog hans händer tillsammans med mor. Han andades lätt och andetagen kom med långa mellanrum. Jag sa att nu dröjer det inte länge och vi viskade till honom och kramade om honom.
Plötsligt blev det tyst. Och vi väntade. Och väntade. Sedan brast min mor i gråt när vi insåg att det var över.
Jag gick och ringde Palliativa teamet som sa att de skulle komma med detsamma. De dröjde en liten stund sedan var de där. De grät och vi kramades alla.
Vi satte oss i vardagsrummet med de ringde läkaren som skulle dödförklara honom och sedan gjorde de honom i ordning. Han hade själv valt de kläder han skulle ha på och varit speciellt noga med strumporna. Han hade sagt att han skulle behöva dem efteråt. När han kunde gå igen. Orange tenniströja, jeans och bälte. Parfym. Han var trots allt fortfarande mörk och till och med lite solbränd. Han var alltid så fin i starka färger.
De rakade honom noggrant och gjorde honom så fin. Han till och med nästan luktade som när han levde, med en svag doft av något annat.
De tände ett ljus och vi gick ut och in i rummet. Grät. Kramades. Kramade honom. Pratade med honom. Alla barnbarnen kom. Kramade honom. Kröp upp i sängen till honom och pratade med honom. Tog farväl.
Jag ringde begravningsbyrån. De bad om ursäkt och sa att de inte hade möjlighet att hämta honom förrän på eftermiddagen. Det är lugnt sa vi.
De kom strax efter tre. Det var fint. Vi hade hela dagen på oss att gå där ut och in i rummet och klappa på honom. Vi tog farväl i lugn och ro.
Han fördes direkt till krematoriet. Det blev ingen begravningsceremoni, helt enligt hans egen önskan. Några veckor senare fick vi besked att hans aska var begravd i minneslunden.
Så många timmar jag tillbringat där. Snörvlande och pratandes med honom om ditt och datt. Om skilsmässan jag gick igenom strax efter och tusen andra saker. Så jag har saknat honom.

Det märkliga är att jag ett år senare träffade mannen i mitt liv. Den man som är den ende han skulle ha tyckt dög till hans dotter. Den ende som han skulle ha haft så mycket att prata med om. De har samma bakgrund. Samma intressen. Delvis samma karriär.
Vi var där, på minneslunden och hälsade på. Min älskade hade köpt en liten flaska av fars favoritsnaps. Den hällde han på gräset medan han skålade och höll ett tacktal till min osynliga men ändå så närvarande far och berättade om glädjen att ha träffat mig.

Andra som skriver om sin pappa eller mamma:

SIlverfisken

Sandra

Tyskungen

Ja, jag vet, jag är lite låg idag…

Raraste lilla mormor

Jag har blivit med mormor igen. Min egen har antagligen fullt upp med att höstpyssla i någon trädgård ovan där.

Makens lilla mormor har stulit mitt hjärta. Sådär rakt av bara. 91 år och full koll. Igår hälsade vi på henne på sjukan då hon haft en fis på tvären och därför behövde kollas upp lite. Det är stort att ha en dylik på tvären i hennes ålder.

Jag satt på en eländig besöksstol och skruvade ryggen för att inte ramla ihop i en hög. Ändå ville jag inte gå hem. Bara sitta där och småprata med henne resten av dagen.

Måtte den lilla mormorn aldrig dö.