Nähä, vad säger ni?

I Malmö och Göteborg skjuter de ihjäl varandra på löpande band. En galen pilot störtar ett plan fullt med människor som såg fram emot resan. Någon dåre biter huvudet av en hamster (fast jag tyckte det såg ut som en mus) på nätet. Ambulanser skickas inte och människor dör.

Vad är det som händer? Egentligen.

Det känns som om allt och alla flippar ur totalt. Att världen går bärsärk.

Jag gör mitt bästa för att missa så mycket som möjligt av allt som skrivs och skriks om i alla medier som finns. Jag går i skogen och letar vitsippor. Hittar några tussilago som jag glömmer på byrån i hallen. Gläds över koltrasten och lärkan. Till och med över maskrosorna som visar sig i gräsmattan.

Jag vägrar hemskheter.

Ibland tänker jag att jag har för tunt skinn. Att jag inte är gjord för den verklighet jag lever i.
Alldeles oavsett hur det är så vill jag bara få vara. Få njuta av de där dadelbollarna som jag gör. Känna värmen av Mannens hand när vi promenerar. Ha en taxnos i knävecket när jag ska somna.

Så. Nu bestämmer jag att det är dags för kärlek. Till människor. Djur. Grannar och kaniner (fast att de äter upp blommorna i rabatten). Kaninerna alltså. Dags att polera grillen och ta fram dynorna till utemöblerna. Klappa båten och drömma om kallt vin en sommarkväll.

Jag stryker ett streck över skiten och drar ur sladden till internet. Gör det ni också!

Och by the way. Det där långa barnet jag har syns snart i en tv nära dig. Det ska jag i alla fall titta på.

safe_image

Drömtydning

Du milde vilken natt. Inte konstigt jag är tröttare när jag vaknar än när jag lade mig.

Jag har jagats av underliga kvinnor i khakikläder. Vältränade och livsfarliga. De har sparkat, boxats och jagat mig genom tomma hyreshus. Jag har slagits och gråtit av skräck. Trillat ner från trappor och tak. Försökt försvara och förklara (oklart vad) mig men hela tiden fått veta att jag hade fel och skulle straffas. Med blodig och sönderslagen kropp har jag försökt gömma mig. De hittade mig hela tiden. Ingenstans kunde jag komma undan.

Vaknade hopkrupen under täcket i fotändan av sängen. Adrenalinpåslaget gjorde mig alldeles darrig. Fortfarande rädd och med käkarna hårt hopbitna. Kroppen kändes som om mardrömmen var sann.

Jösses.

Nåja, jag ska försöka att inte läsa in för mycket i det där. Ska gå ner på stranden med hundarna och vännen. Dricka kaffe i solen och känna mig ledig och fri.

Definitivt vår nu!

  • Jag har hört lärkan och koltrasten!
  • Jag har hittat tussilago!
  • Överallt i mina rabatter syns små hokrullade blad som ska bli ormbunkar, aklejor, pioner, clematis, kungsängslilja och krokus!
  • De svällande knopparna på rhododendronen är på bristningsgränsen!
  • Hundarna behöver inte sina fleecetröjor längre och jag är utan handskar!
  • Jag har fått årets första fräknar!
  • Första allergin har slagit till (kunde jag varit utan, tack så mycket).

När solen skiner som idag, när jag hör alla småfåglar i buskagen, då känner jag ren och skär lycka över att jag lever. En sorts tacksamhet. Jag kan vara utomhus, gå i skogen, dra djupa andetag och liksom absorbera allt. Dofterna av varm mylla med ett stänk av salt från havet, allt på en gång, det är fantastiskt.

IMG_6455

Helt ärligt.

Mitt förra inlägg rörde något som är så himla tabu. Något som jag och de mina har erfarenhet av. Något som absolut inte behöver vara ett problem. Eller konstigt. Eller din verklighet. Det är upp till den som läser. Det är hur orden uppfattas i din värld.

Ingen har kommenterat trots att så många har läst. Det gör mig illa till mods. Hur många läser och tycker utan att våga visa vad de tycker? Är det så känsligt?  Att inte vara PK?

Detta skrämmer mig mer än om någon hade bett mig att dra åt helvete till och ta alla mina löss med mig.

 

Det där med hemtjänstpersonal och val

Jag är, tackochlov, begåvad med en klok och vidsynt gammal mor. Hon bryr sig inte om de som har en annan färg på skinnet än hon själv, inte heller hur de är klädda eller vad de äter eller inte.

Hon har alltid varit nyfiken på andra människor, kulturer och hur de lever (fan att hon inte längre kan se och följa alla program på Kunskapskanalen) och dessutom läst mycket, tillräckligt för att inse att hennes värld inte alltid är andras.

Idag ser jag på nyheterna att det har ”beviljats” vissa brukare att få välja bort de i slöja. Och sedan blir det ett j***a liv om det och hur synd det är om de som blir bortvalda. Hur skamligt det är att inte alla är lika värda.

DET ÄR INTE DET DET HANDLAR OM!

När min gamla mor var som sjukast hade hon knappt ledsyn. Sju gånger om dagen kom det människor hem till henne. Främmande människor. Människor hon inte kunde se. Jo, hon kände igen James som var två meter lång och svart i skinnet. Men alla de andra. De som pratade fort och otydligt. De som bröt så mycket att hon inte förstod vad de sade utan därför gick med på att äta kvällsmacka som bestod av salta kex och leverpastej. De som inte förstod när hon bad om hjälp med tandkrämen. De som inte kunde förklara varför hon plötsligt skulle svälja 8 tabletter istället för 4 till kvällen (vilket visade sig vara HELT fel, jäkla tur hon var klar i knoppen). De som tyckte det var så pinsamt när hon, naken, behövde hjälp med att duscha och ville att hon skulle fixa det själv. Nej, hon såg inte skillnad på schampo och duschkräm. Eller de som vägrade hälla upp mat till katten och rensa kattlådan (ja det ingår om man har husdjur) eftersom sådana djur var orena.

Det är DET HÄR det handlar om. Inte rasism.

Tänk dig själv in i situationen. Du hittar med nöd och näppe i ditt eget hem. Du vet inte vad du har i kylen. Eller skafferiet. Eller hur du sätter på en kopp kaffe. Du kan inte se skillnad på ett nattlinne och en t-tröja. Ber du om hjälp med att ladda din cd-spelare kan den personen som gör det inte läsa upp för dig vad det står på etiketten. Du vet alltså inte vilken bok det är du ska lyssna på. Vilket ju i och för sig kan vara spännande.

Det kommer en tjej med ljust hår i hästsvans. Nästa gång tror du att det är samma tjej eftersom det lilla du ser liknade den förra. Nope. Det kommer en tjej i slöja. Hon ser, med dina kassa ögon, ut precis som den förra med slöja men du kan inte ens avgöra på hårfärgen och gissa vem det kan vara. När den ljusa med sin breda malmödialekt pratar kan du höra skillnaden på tjejen med samma hårfärg som pratar stockholmska.

Det är inte ok. Det är inte alltid svart eller vitt. Du ska inte bli dömd som rasist för att du inte vill ha personal med slöja, färgat skinn, någon som pratar oavbrutet, någon som inte lyssnar på vad du ber om. Du köper en tjänst som du betalar för. Du ska få den hjälp du köper och betalar för, inget annat. Du köper människors arbete i ditt hem. Människor som har full insyn i ditt kylskåp, dina matvanor, dina sorger, dina släktingar, dina relationer, dina förhoppningar och önskemål. Det vet allt om dig. Och dina eventuella barn och vad de gör och inte gör, eller bidrar med. Du vet inte mycket alls om dem. Ännu mindre om du inte förstår vad de säger. De kan vara hur vänligt inställda och dedikerade sitt arbete och dig som helst. Förstår ni inte varandra språkligt kan det blir stora och svåra problem.

Jag har sett det här. Jag har sett min mor gråta tröstlöst vid sitt köksbord för att middagen blev så konstig eftersom varken hon eller hennes betalda hjälp kunde ordna den som den skulle ordnas. Jag har sett fantastiska människor som tagit sig mer tid än de skulle för att ge lite trygghet. Prata bort en stund. Dela med sig av sin kultur och de bakverk som kommer från ett annat land. Jag har sett de som ”skolkat” och gått en runda runt kvarteret trots att tid inte funnits. De som kokat speciellt te för att få bjuda på något hon aldrig provat förut. De som stulit till sig en stund och fikat och sladdrat om barn och barnbarn. Bara för att de har tyckt om henne och sett hennes utsatthet och ensamhet.

För dem är jag evigt tacksam. Allihop. Ingen nämnd, ingen klämd. Som man brukade säga. Alldeles oavsett färg, kläder eller härkomst.

Men gör inte saker till något det inte är.

Aprilväder i mars?

Lördagen visade sig från sin våriga sida och jag packade upp alla de inplastade växterna och satte ut på altanen. Stolarna från förrådet tvättades av och allt såg plötsligt så härligt ut.

Överallt i rabatterna syntes små livstecken och det kändes så bra att hitta dem nu, när man nästan har gått under av vintervädret. Kände mig glad och upprymd. Årets första öl på altanen i ljuset från den nedgående solen. Att vi inte fick upp värmen på hela kvällen räknas inte.

Söndagen kom med snöblask på tvären i en av de blåsigaste dagarna på länge. Jag kände mig lurad. Blåst på konfekten. Men de yrvakna plantorna i sina krukor verkar inte bry sig.

Jag tror på våren, det gör jag. I år igen. Trots att det ösregnar grått och är måndag.

Är jag en tant nu?

Sitter i soffan och läser. Känner mig kall om nacken en bit ner på ryggen. Tar jag på mig en tröja till blir det inte någon skillnad. Lägger jag däremot en filt över axlar och en bit upp så hjälper det. Inser att det drar från fönstret. Seriöst. Jag som alltid tyckt att gamla kärringar varit gnälliga när de tycker att det draaar och jag måste stänga överallt.

Nu är jag där. Hej tant!

Inte sedan Kittytiden

Fick en bok igår av Mannen.

Som jag läste. Och läste. Och läste. Det var inte så att boken var den bästa jag läst, det var  själva lässuget som fick mig att fastan. Kollade klockan kvart över tolv och tänkte en liten stund till.
Halv fem i morse kollade jag klockan igen. Jösses. Och då det bara en liten del kvar.

Jag lade mig tio i sex. Det har nog inte hänt sedan jag sträckläste Kittyböcker på löpande band.

Kändes nästan lite halvförbjudet sådär. Men oj vad jag är tacksam för att jag kan styra min tid hur jag vill, utan att ta hänsyn till barn eller arbete.

Jag gissar att jag kommer att sova som en sten inatt.

 

Fan ta städdagar

Jag brukar veckostäda, veckotvätta, veckostryka och veckohandla till Ömma modern varje torsdag. Någon gång i månaden ingår även biblioteksbesök och varannan månad frisörbesök. Någon gång då och då sjukhusbesök.

Jag städar som hon själv skulle ha gjort. Där är vi så lika att hon inte ens behöver säga något, det är redan fixat. När jag handlar kollar jag extrapriser på samma sätt som henne, unnar henne lite gott till helgen och kanske en tulpanbukett. Återigen är vi lika som bär så att hon inte behöver förklara eller be om något, det är redan klart.

Vi pratar mycket. Sladdrar om grannar och hemtjänst. Eller om han som ska flagga på gården. Hon har råkoll på politik och nyheter, ibland känner jag att jag borde läsa på…

Jag älskar henne och önskar henne det bästa i världen. Jag inser att den dagen hon inte är med oss längre kommer jag att känna mig halv. Och jag kommer att sakna allt det där som jag idag kan känna som en press. Jag vill så gärna ge henne allt hon önskar, men ibland känns det som att jag inte räcker till. Dagar då jag borde ha piffat mitt eget hem. Dagar då jag borde gjort mig allt det omak här hemma som jag så gärna gör för henne.

Jag hittar inte rätt  i det där. Hon är den bästa människan i mitt liv. Det finns ingen gräns för vad jag önskar henne av gott.

Men ibland känner jag att jag vill strunta i alltihop. Stanna hemma. Lata mig. Känna att inga krav ligger på mig. Min syster arbetar heltid. Det gör inte jag. Därför är det min uppgift att fixa. Ibland, när vi är bortresta och systern ska ordna, då får jag veta, sådär lite vid sidan av, att det ändå är bäst när jag gör. Ett önskemål. Ett krav. Ett outtalat sådant men jag känner det ändå och vill så gärna ge henne det. Hon har aldrig krävt, önskat högt eller hoppats på något. Det skulle hon aldrig göra. Hellre dog hon.

Men jag vet. Jag känner det.

Ibland tänker jag att vi är alldeles för lika för att det ska vara bra för oss.

Och ibland önskar jag att min syster tog en semesterdag och fixade så att jag kunde lulla runt i skogen utan en tanke i min krulliga hjärna.

Är jag gnällig nu?