Finaste Harry

display

Vi hämtade Harry när han var 9 veckor. I höjd med Halmstad stannade vi till och han kissade i ren skräck när bilen intill startade. Hela vägen låg han i mitt knä och sov. Så liten, så knubbig mage, så söt att jag knappt vågade ta i honom. Dagen därpå drog Mannen till jobbet. Jag hade sovit med Harry mot mitt bröst och vinglat ut på altanen varje gång han började röra sig oroligt. Nu satt vi i kökssoffan. Han pep och kravlade runt på filten vi fått med oss. Snart somnade han och jag vågade inte flytta mig. Där satt jag och stirrade på kaffekokaren och törstade men utan att röra en fena.
Yngste sonen som är rädd för hundar tyckte det var en förfärligt dålig idé att skaffa en valp. När han såg Harry föll han på knä och upprepade; men shit, men shit, men shit.

Harry var en fantastisk hund. Trygg och lugn. Det fanns inte mycket som kunde jaga skräck i honom. Allt åt han, vi skojade om att han var en taxförklädd labrador. Han var vänligt inställd till allt och alla. Valde sina människor utan att vi kunde förstå varför. Ofta människor som aldrig klappat en hund i sitt liv. Han hoppade upp i deras knä och lade sig till rätta. Och jag har aldrig träffat någon som inte föll för hans charm.

Han var så cool.

Han var med oss överallt. Verkligen. Hotell, restauranger, fester, jazzkonserter, hemma hos folk. Aldrig att han orsakade några problem. Personal på olika ställen erbjöd sig att ”ta hand om honom medan vi åt/drack/annat”.

Vi gick i skogen och hem till Ömma modern. Hon fick åka rullstol för att vi skulle kunna gå lite längre än annars. Harry VÄGRADE att gå bredvid, han skulle sitta i mormors knä. Punkt. Så vi gick i skogen. Hasse gick fot intill och Harry tronade i mormors knä. Folk log.

Han lärde sig snabbt att när vi ska åka bil eller båt måste han göra både det lilla och stora innan. Han visade sin lillebror och numera räcker att säga att vi ska åka det ena eller andra så gör de vad som behövs.

Det finns så otroligt mycket unikt med Harry. Verkligen unikt. Just nu kan jag inte minnas ens en tusendel. Vi saknar och är så förtvivlat ledsna. Vem kunde tro att en liten tax kunde betyda så otroligt mycket? Att en liten tax kunde ha ett sådant värde? Finaste Harry, finaste, finaste killen. Jag är så glad att jag har fått leva några år med dig. <3 IMG_1562IMG_1565IMG_0752IMG_1049DSC00225cropped-IMG_0474.jpg

IMG_0566

IMG_0751IMG_0364IMG_0547

IMG_0695IMG_7608IMG_7153

Djurisk kärlek Uppdatering

I måndags cyklade Mannen iväg och handlade. När han kom tillbaka störtade Hasse mot grinden och tjöt högljutt, som vanligt. Harry gick en liten bit och stannade sedan och satte sig ner.
Jag blev kall i hela kroppen. Snabbt hämtade jag favoritgodiset och lockade på honom. Han tittade men reste sig inte. Om Harry inte åbäkar sig för något/vad som helst som går att äta, då är det inte bra.
Jag bar in honom och satte honom på bordet. Bakdelen vinglade och vek sig. Försökte resa honom men det ville sig inte. Han skakade i hela kroppen och jag insåg att han hade riktigt ont.
Vi kastade oss i bilen och var på djursjukhuset inom tio minuter. Då kunde han inte längre stödja sig på bakbenen. Han sa inte ett knäpp på hela tiden. Låg bara i min famn och såg sådär sorgset Harrytålmodig ut.
De behöll honom till nästa dag. Då var han helt förlamad i bakdelen. Han blev magnetröntgad och sedan blev det operation. På höger sida hade en disk halkat ut och det var den som tryckte på nerverna. Det fanns även små ”pluppar” med diskmaterial som spritt sig på den vänstra sidan. Man valde att åtgärda den högra. Tydligen går det inte att göra både ock, då blir det totalförlamning.
Operationen gick som den skulle och han klarade natten bra. Enligt veterinären var han rätt moloken och deppig men annars var det bra.

Jag ska fråga imorgon om vi kan få ta hem honom. Jag är ju hemma hela dagarna så jag har all tid i världen att ta hand om honom. Han ska ha massage och träna i vatten. Jag måste göra något. Jag blir galen av att vänta. Gråter och snorar. Lille Harry. Finaste killen. Han som aldrig någonsin klagat eller varit bångstyrig. Som alltid accepterat situationen och varit positiv.

De närmaste dagarna ska det märkas om han har känsel i baktassarna och om han verkar få tillbaka sin rörlighet. Senast om fjorton dagar ska han vara igång.

Kan han inte röra bakdelen om fjorton dagar finns det ingen återvändo. Då måste vi ta beslutet att låta honom somna in.

Vidrigt. Så fruktansvärt sorgligt att det inte går att säga högt. Baksidan med djur. Ansvaret och beslutsfattandet.

Mellan snorgråtsattackerna håller jag tummarna och pratar med Hasse med konstig falsettröst. Stackars Hasse, orolig och stressad. Letar och kan inte koppla av. Han är så vilsen utan Harry.

Fan vet hur det här slutar.

Det gick åt helvete. Harry fick somna in igår och vi är fullständigt söndergråtna. Lille fine Harry.
IMG_0830

En liten människa

Jag tillhör den sortens människor som låter andra styra och bestämma. Över både mig och resten.
Egentligen ganska fegt, någon annan får ta ansvaret.

Nu är det ju inte så det fungerar. Jag sitter inte med armarna i kors och låter någon annan dra lasset, nej. Tvärtom många gånger.

Jag har bara svårt att stå upp för mig själv. Viker mig direkt om någon låter självklar och självsäker på sin sak. Jag menar, visst måste någon annan veta bättre?

Tillsammans med andra vill jag alltid att alla är nöjda och glada. Allt ska vara sådär filmfint och mysigt. Alla ska tycka om varandra och bråk ska inte finnas. Om något annat händer, typ att någon har en avvikande åsikt, då kraschar det. Åtminstone just i det ögonblicket. Annars kan jag, om jag får lite tid, hitta en mening med det och högst troligt både anledning och orsak som gör att allt är förlåtet.

Men det finns ett men. Ett. Det som gör mig illa och ont. När någon talar om för mig vad som gäller. Vad jag ska lyda och göra. Att jag inte själv förstår mitt eget bästa.

Att jag inte duger. Är värdelös.

Jag är femtiofem år.

Kanske dags att bita ifrån? Kanske får saker vara som de är. Kanske väljer jag den svåraste vägen? Den att tiga. Hålla god min. Kanske är det mitt straff? Jag är rätt bra på att böja nacken.

Jag är en liten, liten människa. Trött och ledsen. Det är inte alltid så enkelt.

En dröm

Oftast tycker jag att dagens moderna samhälle är det bästa. Att allt har utvecklats så fantastiskt mycket. Att dagens människor har möjligheter som jag i min ungdom inte kunde drömma om.
Jag brukar säga; tänk ändå vilken tur att vi lever nu! När ungarna som åker hundratals mil till en annan kontinent och vi fortfarande kan prata med varandra som om vi satt i samma rum. Nära. Wow alltså!

Men, ibland känns Stockholm/Uppsala som jordens mest avlägsna plats.

En unge kramade jag i julas. Den andre har jag inte sett sedan sensommar/höst 2015. Det är länge. Det är ful-länge. Gåsönderlänge.

Jag försöker tänka bort det. Skoja till det. Säga; men hallå, det finns hur mycket tid som helst! De är så upptagna med sina liv, herregud, låt dem vara!

Men inte längre. Jag längtar mig sönder. En gång om året är inte nog. Att inte kunna ta en fika, gå en runda, bara snacka lite inför helgen. Kramas! <3 Bajs.

Någon sorts övergångsålder?

Jag vet inte varför, men ibland blir jag tvärförbannad.

Typ arg så att jag vill slå någon. Hårt. Jättejättehårt. Så hårt att någon skriker.

Nåja. Det brukar lugna ner sig. Jag brukar lugna ner mig.

Förutom det så väntar jag på att Kungsängsliljorna ska visa sig i rabatten så att jag kan gräva upp dem.

Mitt spännande liv del sjuhundrasjuttioelva.

Och annars? Vad händer?

Jag är densamme

Tiden går. Orden finns där men jag har svårt att sätta dem på pränt. Sätta ord på orden.

Det händer mycket. Och ingenting. Tankar jag vill skriva ner. Dela med mig av (för den som nu skulle vara intresserad). Varje gång jag läser vad jag skrivit känns det banalt, en sorts bekräftelsesjuka. Och jag lägger ner. Slutar.

Jag har det bra. Jag är lycklig. Jag är fortfarande förälskad. Jag har mycket att vara tacksam för. Och är.

Jag saknar mina barn, ibland så att jag både smyg- och ful-gråter. Tänker att det är som det ska. Det är min största gåva till mina barn, att låta dem leva sin egna liv. Utan att jag lägger mig i. Trots att det är det jag vill mest av allt.
Det är skillnad på att vilja vara en del av och att inte veta något alls. Jag ÄR inblandad. De berättar för mig vad de tänker och vill, gör och ska. Och det är det som är värt något. Jag är en del av dem. Av livet.

Annars? Jodå. Vi jobbar och kämpar på. Eller, Mannen gör. Att sälja in något som vi alla kommer att se som självklart om några år, känns larvigt, självklart och onödigt. Men likväl obegripligt svårt.
Jag fladdrar mest runt med dammvippan (av strutsfjädrar) i ena handen och klorinflaskan i den andra. Försöker se viktig och upptagen ut. Ränner i skogen och håller utkik efter de vita rådjursrumporna. Ibland förvånar de där djuren oss och står på någon meters avstånd och bara stirrar. Jag glor närsynt tillbaka och ligger vinden på från fel håll står taxarna där och har noll koll.

Trygghetens och vardagens alla små pyttemirakel. Det är min värld. Och det jag önskar. Livet.

Jag vill ju så gärna

Jag verkligen, på riktigt, älskar det där bonusbarnbarnet. Det är en fröjd att tillbringa dagar med henne. Maken till nyfiken, positiv, smart och snabblärd har jag aldrig sett, Och vid min ålder har man sett en och annan unge…

Jag visar henne en grej och hon gör direkt likadant. Jag frågar efter en sak eller person och hon vet genast var hon ska titta eller leta. Vi snackar ordförståelse på hög nivå. Ungen är bara 1 1/5! Det är sjukt roligt att busa med henne eftersom hon verkligen förstår när jag skojar.

Hon äter som hon ska. Bajsar som hon ska. Sover som hon ska. Däremellan är hon ett under av skratt och prat (ingen fattar vad hon säger). Sjunger gör hon också. Lite scary när hon plötsligt tar upp en strof ur ”Blinka lilla stjärna..” i precis rätt tonart, eller för all del ”Bä bä vita lamm”. Hon börjar ofta mitt i men det är inga problem att höra vad det är hon sjunger och sjunga med.

Ja, jag öser superlativen över henne. Det gör jag. Men hon är verkligen speciell. Jag älskar att ha henne här, hos oss. Men herrejösses så slut jag blir. Efter ett halvt dygn går jag på knäna. Jag tar så totalt slut. Och jag hatar min kropp för det.

Men ändå.

Hon står mig närmast hjärtat.

Inte ens jag

I grund och botten är jag en person med positiv livssyn. Jag försöker alltid hitta det goda och bra i andra människor och deras handlingar. Försöker förstå och ge en andra, tredje och fjärde chans. Jag vill tro att världen är god och likaså alla som lever där. Visst, jag vet ju att det finns galningar och diktatorer, krigiska generaler och de som tror att allt går att köpas för pengar.

Men.

Men trots det. Trots all skit som händer runt omkring oss. Allt det där svåra som väller över en så fort man öppnar ögonen på morgonen. Eller när man nu vaknar. Trots det där så har jag ändå försökt hålla min syn på människan och världen intakt. Även om det den senaste tiden gått med en tråd i röret. Det har blivit allt svårare att försvara. Att prata bort. Att tro att det löser sig. Att det kommer att ändra sig till det bättre. Att vi alla kommer att sjunga tillsammans i en ringdans runt ekvatorn. We shall overcome…

Inte ens jag orkar längre tro på något bättre. Inte ens jag kan prata bort och kompromissa. Inte ens jag har kvar min naiva tro på det goda.

Jag vill inte vara med längre. Jag ger upp. Jag orkar inte mer. Låt mig lalla runt i skogen med mina hundar. Förundras över höstens vackra färger. Spana efter rådjuren och plocka kastanjer. Låt mig gräva ner mig i soffan tätt intill Mannen och dricka rödvin medan hundarna snarkar och ljusen brinner ner.

Ring inte mig när allt skiter sig. Jag kommer inte att svara.

 

Hösten är här nu

Det kan väl alla hålla med om. Jag vet inte varför jag hela tiden tänker att det ska bli skönt med en mysig lång höst. Herregud, vi är snart inne i november och det är dags att asa fram julpyntslådorna! Jag förstår inte riktigt vad som hände. Vi har inte ätit kräftor till någon reda, inte gått långa höstpromenader i skogen och längs havet. Vad har vi gjort, egentligen?

Ännu en gång tycks livet hända utan att jag vare sig märker det eller har koll på var i tillvaron vi befinner oss. Jag som skulle så mycket.

Just för tillfället tycks jag ha drabbats av värsta ”boainmigihemmetsjukan”. Jag drömmer om tjocka, ljuddämpande gardiner. Snygga tapeter och mässingsljusstakar. Varma plädar och fina lampor. Knarrande skinnsoffor, mjuka fårskinn och gott te.

Antagligen borde jag begränsa mitt pinterest- och instagramknarkande.

IMG_7452

Harry & Hasse i höstkostym.