Jag vill ju så gärna

Jag verkligen, på riktigt, älskar det där bonusbarnbarnet. Det är en fröjd att tillbringa dagar med henne. Maken till nyfiken, positiv, smart och snabblärd har jag aldrig sett, Och vid min ålder har man sett en och annan unge…

Jag visar henne en grej och hon gör direkt likadant. Jag frågar efter en sak eller person och hon vet genast var hon ska titta eller leta. Vi snackar ordförståelse på hög nivå. Ungen är bara 1 1/5! Det är sjukt roligt att busa med henne eftersom hon verkligen förstår när jag skojar.

Hon äter som hon ska. Bajsar som hon ska. Sover som hon ska. Däremellan är hon ett under av skratt och prat (ingen fattar vad hon säger). Sjunger gör hon också. Lite scary när hon plötsligt tar upp en strof ur ”Blinka lilla stjärna..” i precis rätt tonart, eller för all del ”Bä bä vita lamm”. Hon börjar ofta mitt i men det är inga problem att höra vad det är hon sjunger och sjunga med.

Ja, jag öser superlativen över henne. Det gör jag. Men hon är verkligen speciell. Jag älskar att ha henne här, hos oss. Men herrejösses så slut jag blir. Efter ett halvt dygn går jag på knäna. Jag tar så totalt slut. Och jag hatar min kropp för det.

Men ändå.

Hon står mig närmast hjärtat.

Ok. Nu har jag försökt. Skrivit och skrivit och skrivit. Försökt göra det sådär lite snyggt så att ingen ska bli arg.

Det funkade inte.

Jag vill bara gå hem och lägga mig. Sova hos min älskade. Stänga av. Sluta lyssna och se. Bara vara.

Jag drömmer om en värld där vi alla är vänner. Där vi alla hjälper varandra. En utopi. Jag vet.
Men låt mig drömma.

Inte ens jag

I grund och botten är jag en person med positiv livssyn. Jag försöker alltid hitta det goda och bra i andra människor och deras handlingar. Försöker förstå och ge en andra, tredje och fjärde chans. Jag vill tro att världen är god och likaså alla som lever där. Visst, jag vet ju att det finns galningar och diktatorer, krigiska generaler och de som tror att allt går att köpas för pengar.

Men.

Men trots det. Trots all skit som händer runt omkring oss. Allt det där svåra som väller över en så fort man öppnar ögonen på morgonen. Eller när man nu vaknar. Trots det där så har jag ändå försökt hålla min syn på människan och världen intakt. Även om det den senaste tiden gått med en tråd i röret. Det har blivit allt svårare att försvara. Att prata bort. Att tro att det löser sig. Att det kommer att ändra sig till det bättre. Att vi alla kommer att sjunga tillsammans i en ringdans runt ekvatorn. We shall overcome…

Inte ens jag orkar längre tro på något bättre. Inte ens jag kan prata bort och kompromissa. Inte ens jag har kvar min naiva tro på det goda.

Jag vill inte vara med längre. Jag ger upp. Jag orkar inte mer. Låt mig lalla runt i skogen med mina hundar. Förundras över höstens vackra färger. Spana efter rådjuren och plocka kastanjer. Låt mig gräva ner mig i soffan tätt intill Mannen och dricka rödvin medan hundarna snarkar och ljusen brinner ner.

Ring inte mig när allt skiter sig. Jag kommer inte att svara.

 

Hösten är här nu

Det kan väl alla hålla med om. Jag vet inte varför jag hela tiden tänker att det ska bli skönt med en mysig lång höst. Herregud, vi är snart inne i november och det är dags att asa fram julpyntslådorna! Jag förstår inte riktigt vad som hände. Vi har inte ätit kräftor till någon reda, inte gått långa höstpromenader i skogen och längs havet. Vad har vi gjort, egentligen?

Ännu en gång tycks livet hända utan att jag vare sig märker det eller har koll på var i tillvaron vi befinner oss. Jag som skulle så mycket.

Just för tillfället tycks jag ha drabbats av värsta ”boainmigihemmetsjukan”. Jag drömmer om tjocka, ljuddämpande gardiner. Snygga tapeter och mässingsljusstakar. Varma plädar och fina lampor. Knarrande skinnsoffor, mjuka fårskinn och gott te.

Antagligen borde jag begränsa mitt pinterest- och instagramknarkande.

IMG_7452

Harry & Hasse i höstkostym.

En böld i röven

Nåja, kanske inte just en böld och inte precis i röven, mer en innebrännare som satt sig på insidan av låret, precis vid troskanten. Det är inte skönt. Inte kan jag klämma den heller.

Efter två timmars rask promenad kan jag konstatera att den svullnat upp till en rejäl bula. Såpass att jag ser den utan glasögon. Tro mig, då är den stor.

Nåväl, här händer inte mycket just nu. Grannen har just hängt upp en julgransbelysning i sitt lilla, lilla träd. Ser rätt mysigt ut men kanske liiite tidigt. Själv stödvattnar jag alla våra roddisar. Det är nog första gången som jag faktiskt kommer ihåg att göra det innan det blir frost.
Det ser lite konstigt ut att vattenspridaren går för fullt i den grå skymningen.

I helgen ska vi försöka masta av båten, om vädret kan vara oss nådigt. Alltid lite vemodigt. Samtidigt är det skönt att hösta till det och borra ner sig bland filtar och taxar och vara inomhus. Hoppas bara det finns tillräckligt med gubbar för min högerarm är inte att leka med och klarar inte tyngre saker än en temugg. Egentligen inte det heller.

Har ni tänkt på att det snart är jul? Känns märkligt. Men alldeles oavsett hur det känns lär det inträffa och det är lika bra att gilla läget.

Nu ska jag duka för stenugnsbakad pizza och rödtjut. Puss på er, ni som kanske fortfarande, av någon anledning, hänger här.

 

Med och utan

Mannen, min bästa människa. Han som står mig närmast. Han som vet allt, har hört allt. Han som tycker jag är vacker, alldeles oavsett.

Jag har sett mig omkring. Så många som önskar det jag har. Som vill detsamma.

Det kan göra mig sorgsen.

Inte för min egen skull utan för deras.
Det är inte så mycket att önska.

Min enda tanke är:

Bli lycklig.

Det finns tillfällen

När jag tycker att det är för långt till Uppsala/Stockholm.

När jag saknar de där barnen så att det gör ont.

När jag vill borra ner näsan vid deras hals och sniffa. Känna deras doft. Hålla dem hårt och nära.

Det finns tillfällen när jag tycker att det hade varit bättre om de bodde i Malmö.
Men, igen, nä, det är bättre och friare för dem att bo på längre avstånd.

De måste ta egna beslut, De kan inte förlita sig på mig och min hjälp. De misstag de gör får de själva reda ut. Det känns bra. Det utvecklar dem.

Även om jag skulle vilja vara där och lösa och ordna upp allt. Så att de slapp.
Jag tror de mår bäst, och klarar sig bäst , om de får lösa saker och ting på sitt eget vis.

Oavsett.

Det är tre månader till jul. Förhoppningsvis har de möjlighet att komma hit och hälsa på.

Det är svårt att vara mamma på distans.

Fladdrig och ändå inte

Ofokuserad. Tappar tråden hela tiden. Mannen ber mig om något och min röst svarar men min hjärna hör inget alls. Tänker hela tiden att jag ska göra det eller detta och får ingenting gjort.

Vet ju om att det blir såhär när kroppen tjurar ihop. Det går inte att välja bort smärtan och acceptansen är svår att nå. Jag vet vad jag behöver göra, men jag vill inte sitta där som en gammal kärring med en pläd över benen.

Båten ska snart tas upp, det känns som höst på riktigt nu. Skönt samtidigt som jag kommer att sakna livet ombord. Trädgården är vacker med sin grönska och jag skulle vilja plantera lökar inför våren. Det är så mycket jag vill.

Det kommer, jag vet att det kommer, en dag. Jag måste bara vänta och njuta av det som jag har framför mina fötter, utanför mitt fönster, nära mig.

Jag ska bida tiden. Göra en sak åt gången. Andas. Öppna mina ögon och ta in allt som finns och händer. Andas lite till. Tänka att det är ok att jag inte presterar. Att jag får lov att vara lite fladdrig i kanten.

 

Jag sjunger tacksamhetens lov

Jag vet att det låter klyschigt och så, men jag är väldigt glad för mitt liv. Att jag äntligen, ÄNTLIGEN, hittade kärleken. Min människa. Att jag har två fantastiska ungar och två fantastiska bonusdito. Att jag har ett barnbarn. Att jag har hundarna. Mina vänner. Båten och mitt hem. Att jag kan se och njuta av världen. Att jag lever.

Ibland känns det bara som att jag måste tacka någon för det. Vem är oklart.

Så jag säger TACK! Den som känner sig manad kan ta åt sig.

Jomentjenajipiiiekaoy!

Som vanligt bjöd barnen in sig själv. Plus barnbarnet. Jag hann inte riktigt med då de ringde och sa; nu är vi är vi här! (två timmar innan de skulle). Jag låg fortfarande i sängen och fick göra en ”snabbdragning”. Sedan vällde de in över tröskeln!

Jag och bästisen drog till Rååbadet. Bastade och badade tre gånger. Ljuvligt skönt!

Nu sitter jag här. Mannen zappar. Hundarna sover. Jag är uttråkad. Skulle vilja se något som jag inte sett trettiofyramiljoner gånger tidigare. Mannen vill gärna se det han redan sett. Tryggheten i det.

Förmodligen blir det så att jag sitter med zapparen när han gått och lagt sig. Och då kommer jag inte att minnas varför eller hur.

Men jag slipper zappandet.