Bagage

Vi har alla någon sorts bagage. Oavsett om vi vill eller ej. Viss skit måste vi asa (ständig fråga i kryssen, släpa på skånska)  på. Det finns, när man ser tillbaka, sådant vi inte väljer själv eller vill alls, men som ändå sitter som ett misslyckat dyk och svider som årets magplask.

Min familj har aldrig samlat på grejer. Eller rättare sagt, min far var en jävel på att slänga. Allt som verkade vara onödigt. Vilket idag får oss att fråga varandra, minns du var den där saken tog vägen. När ingen minns vet vi att det var något han inte tyckte var intressant nog att spara.

Många gånger har det retat mig att HAN avgjorde vad som var viktigt och inte. Samtidigt vet jag att mina barn säkert kommer att säga detsamma om mig. Jag sparar det JAG tycker har betydelse och är viktigt, för MIG: Det där med att spara för barnen är bara bullshit! Du sparar inte för att de en dag kommer att inse att de inte kan leva utan de där sakerna/kläderna/tidningsutklippen osv. etc. mm. Du sparar för DU vill minnas. DU vill komma i stämning. DU vill var där, då, när det hände. Delaktig. Det är DU som har svårt att släppa taget och låta världen snurra vidare.

Idag kan jag känna en lättnad att det inte finns en massa saker som jag skulle vara tvungen att använda; för det här hade din insert valfri; moster/morbor/faster/farbror/kusin/bryssling/syssling/katten/grannen på sig när hen föddes/konfirmerades/tog studenten/förlovade sig/gifte sig/dog…

Tänk om någon kom med en byxa/tröja/kofta/kanot/gräsklippare och ville att du skulle använda just DEN eftersom den gått i släkten i en miljard år? Vad säger du då? Nämen alltså, jag väljer att bryta historiens vingslag (och VAD är historiens vingslag?) här och nu. Eller, jag kan inte simma så skicka tillbaka den (kanoten). Eller, HAHAHAHAHA, ALDRIG ATT JAG GIFTER MIG I DEN UTSTYRSLEN FRÅN 1200-talet!

Vad gör vi med/mot våra arvingar/barn/barnabarn etc? Påtvingar dem en konstig kostym/klänning/blabla? Lyssnar vi om de ÖVERHUVUDTAGET har en annan åsikt? Eller är vi så himla upptagna med vårt eget arv? Vad vi och våra före oss tyckte? Så har vi ALLTID gjort. Är det viktigare för oss att få dagens unga att se hur vi tänkt än att få dem att göra egna val?

Jag har en liten ljust gul stickad bebismössa i min ägo. Vad gör jag med den? Slänga? Spara till mina eventuella barnbarnbarns barn? Vill de ha den? Kommer de att säga; åh TACK, precis vad vi önskade/behövde/inte ville ha? Dagens moderna mössor/luvor i trikå, är de inte smartare, billigare, mer allergisäkra, bebiskollade? Jag vet att yngsten kommer att tycka att det är lite coolt att han har haft ett så litet huvud. Sedan kommer han att be mig att kasta den, han behöver den inte. Jag vill känna mitt barnbarn och inte bry mig om mössor/kläder/broderade örngott osv

Modet ändrar sig varje år. Det är ingen som lyfter på ögonbrynen för det. Det är så livet och året ser ut. Det är många som bryter sig för att vara där och hänga med. Så inte jag. Ändra vad ni vill. Spara på vad ni vill (när ska det användas?).

Jag gör som kärleken och jag vill.

Älskar.

 

 

 

En fin helg

Helgen som gått har innehållit allt av vikt.

Äldste sonen hemma, snarkandes i arbetsrummet. Middag här med alla, nästan, barn, barnbarnet och Ömma modern. Högljutt, babbligt, skrattigt, gott och varmt. Med plats för alla, ungar som hundar, hjärtlig stämning och sådär avspänt som är den bästa känslan. Jag bara njöt. Skrattade, pratade och lyssnade med samma glädje.

Jag är så glad att de alla respekterar och tycker om varandra. Det är inte självklart, det vet jag av erfarenhet.

Idag åkte vi ner till båten. Skruvade av grejer från masten och slipade. Hundarna sprang på stranden och Hasse badade. Han var helt fixerad av ett ankpar och var beredd att göra vad som helst för att få tag i dem. Det fick bli en dusch när vi kom hem. Nu är de helt slut efter helgen och allt som hänt. De, liksom vi, kommer att sova gott inatt. Imorgon ska sonen återbördas till militären för ett par veckors övningar i fält. Tur att han har ätit ordentligt i helgen.

Jag är så tacksam för min stjärnfamilj, alla de där personerna som jag älskar. Det är fint.

Största glädjen

Det finns mycket som jag kan glädjas åt. Ömma modern är pigg och glad. Mannen och jag lever vår dröm. Hundarna, vännerna, boende och båt. Men inget är som glädjen över barnen. Störst är när de är lyckliga. När de hittat rätt.

Oro för barnen är något som aldrig försvinner. Det är en fysisk känsla som inte går att styra. Allt väl vill man dem. Jag lider hellre själv än se mina barn ha det svårt.

Det är bara så.

Min känsla när jag höll min nyfödda i famnen för första gången var ren och skär skräck. Vad hade jag gjort? Hur skulle jag kunna skydda den där lilla människan från allt svårt? Från livet? Tanken på vilket ansvar jag hade gjorde mig vettskrämd.

Idag pratade jag med äldste sonen. Eller rättare sagt, han pratade. Bubblade över. Det var som champagne i örat. Så mycket har hänt honom, motigt och svårt. Men nu! Han har hittat kärleken! Han har fått nytt jobb! Hans liv har fått en inriktning och ett innehåll. Hans glädje går att ta på.

Och jag gråter en skvätt av lycka. Jag önskar mig inget mer.

 

Årets flunsa

Som vanligt sätter sig skiten i min kropp och i Mannens luftrör. Medan jag legat i soffan och spelat död har Mannen försökt hosta upp inälvorna.

Nu börjar det arta sig och vi ser ljuset i tunneln. Tackochlov.

Det är hög tid att ta tag i båten och få henne i sjön. Allt är klart invändigt och nästan utvändigt. Vi tänkte ligga lågt i år och inte fixa så mycket. Det har varit slitsamt de andra vårarna och därför såg vi fram emot att inte göra någonting. Bara vara.

Ha!

Grannbåtsägaren lejde folk som skulle slipa bort bottenfärgen på hans båt. Anledningen var att han skulle ha en miljövänlig färg istället. Och hej å hå vad det inte blev bra. Vår båt är numera mörkgrå på däck. Tack som fan. Det går inte att ta bort. Vi är inte de enda som är drabbade. Tänk vad den där miljöfarliga färgen spritt sig över hela hamnplanen. Himla miljövänligt. Vi inväntar nu företaget som borde gjort ett bättre jobb för att se om de kan (eller rättare sagt, de SKA återställa vår båt) inom det snaraste. Grannbåtsägaren vill inte ha med det att göra utan tycker vi kan lösa det med företaget. Blev lite väsen där. Mannen är inte den man muckar med. Jag går mest runt och är ledsen. Tänker att allt jobb och slit jag gjort de senaste åren är förgäves. Och jag är ändå rätt bra på att vända negativt till positivt.

Vi får väl se hur det går idag. Båten ska besiktigas av företaget idag, sedan får vi se.

Har någon tid att hålla en tumme eller två?

IMG_6620

Inte så snyggt.

Vi knegar på här…

…jag och mina löss.

Vi har lämnat soffan och näsdukarna bakom oss. Likaså nässpray, värktabletter och Bricanyl.

Idag vågade vi oss ner i hamnen för att kolla till båten. Älskade båt. Först fick hundarna springa lösa på stranden och jaga måsar och käka musslor. Allt medan vi tittade på och skrattade åt deras flaxande öron. Sedan var det dags att klänga på stegar och limma lister och skura vattentank. Inte de mest praktiska övningarna när man är vig som ett kylskåp. Någonstans där borta börjar jag se ljuset. Vi har bestämt oss för att skruva ner tempot och kraven. Det får bli som det blir, när tid finns. Känns skönt. Jag har så svårt att stänga av min presterare. Behöver tydliga ramar. Det räcker med att någon andas en önskning och jag står som ett järnspett i myllan. Alldeles oavsett om jag orkar eller ej. Just do it som Nike säger.

Jag vet att jag tjatar

Men kärleken.

Jag läste boken (En dag) och har just sett filmen. Det värsta är att det var en både utdragen  bok och en tråkig film. Långsam. Så, så långsam. Och förutsägbar. Dah.

Och jag bölade som om jag fick betalt. Jag måste vara den svagaste människan på jorden.
Det där med kärlek är en grej för mig. Jag har gråtit mig sönder och samman över Jane Eyre, Wuthering heights, Skönheten och Odjuret mfl.

Så lättrörd att jag borde vara James Bonds dricka.

Mannen jag lever med, han, Mannen. Han är svaret på alla mina Disneydrömmar. Alla mina Kitty-hjältar, de där från musikalen jag inte minns men grabbarna bar hem sin käresta kastade över axeln (jag vill inte hänga över någons axel, då kräks jag). Men. Min man. Mannen.

Han som alltid tänker på mig först. Alltid.
Han som alltid är rädd om mig.
Han som alltid vill att jag slipper vara hungrig.
Han som kan ringa 10 gånger när han handlar på ICA för att veta om jag vill ha det eller detta…
Han som jag ler åt när han somnat mitt i filmen.
Han som aldrig släpper min hand.
Han som alltid är viktigast.

Att efter 12  år känna så, det är fint. Och viktigt.

Han är alltid min Man.

Här är det som vanligt ingen ordning

Jag är himla bizzy just nu. Det är mycket Robinson (såklart), Ömma modern (såklart) och Mannens nystartade företag (såklart).

Däremellan ska jag hinna sköta hemmet (ahahaha, eller hur!), laga mat, sköta Ömma moderns hem och mat och kläder och böcker och läkarbesök, gå rundor i skogen, klappa på Barnbarnet, fixa båten (visst har det varit för kallt för att börja ännu?), fixa trädgården (visst har det varit för kallt för att börja ännu?) samt allt annat som händer runt omkring, typ vardagen.

Och flunsan. Ack.

Många parenteser idag. Och utropstecken. Som vanligt.

Nåja, hoppas ni har mött våren!

Bakom kulisserna

Har pratat med sonen otaliga gånger. Känns konstigt att se honom på Robinson, min unge liksom. Flera gånger har jag mammatjatat, mammafrågat och varit allmänt jobbig. Är det verkligen såhär? Gick det verkligen till så här? Tyckte de på riktigt på det här viset? Seriöst?!

Ni hör själv, höjningen i slutet av meningen?

Jag är lugnad.

Något som jag väntat på sedan ungen var två är modellkontrakten. Redan då var han modell för Allers , Allas, bla bla bla osv. Kul var när han fick arvodet skickat till sig och jag skulle lösa ut typ 150:- på posten.

”Han måste skriva under”.

”Eeeh, han är två och sitter där, i sittvagnen”.

”Han måste skriva under”.

”Driver du med mig? Han kan inte ens kratta en huvudfoting!?”.

Jag bad personalavdelningen att skicka utbetalningen till mig så att han fick sitt modellarvode. Tror det gick till att köpa blöjor eller nåt. Undrar om tanten i postkassan var nöjd.

Nu är han tydligen på tapeten igen. Får väl se vad det blir med det. Förhoppningsvis något ställe där jag kan hämta ut snygga kläder för hans arvode. Känns som om han är skyldig mig det.

Hä!

 

Att gitta eller inte gitta?

Vissa dagar gitter jag ingenting. Det är tusen saker jag borde göra här hemma men…

Jag vill bara ligga i soffan och läsa. Eller gå i skogen och titta på vitsipporna. Eftersom det ösregnar är inte det senare alternativet aktuellt. Inte heller bok och soffa. Jag måste ta mig samman och plöja någon sorts väg bland tvätthögar, dammråttor och hundhåriga filtar i soffan. Leriga tassavtryck överallt. Hängiga blommor. Olästa tidningar. Bråkande datorer. Nä usch.

Ge mig pasta, rödvin och en stor bit choklad.

45105_1266238273

Numera

Av olika anledningar läser jag min blogg långt tillbaka. Så märkligt att se sina egna ord. Så förvånad jag blir över vad som hänt och vad jag tänkt och tyckt.

Vissa inlägg får mig att gråta. Andra att bli förbannad. Att känna det som jag kände då, när jag skrev det. Wow.

Tänk, ett helt liv, eller nästan. Så mycket som har hänt. Så mycket jag har upplevt. Så mycket som är annorlunda.

Vilken magisk sak!