Jag tror det räcker nu

Lusten är borta. Glädjen med orden. Behovet av att censurera känns begränsande.

Det har varit såhär ett tag.

Jag kan inte bestämma vem som läser här. Tar del av mig och mitt. Men jag kan bestämma när jag inte vill dela med mig längre.

Där är jag nu.

18. Kärlek är

När jag blötlägger mors bäcken i klorin.

När Mannen tittar på tv och lägger sin hand på min.

När jag stryker över Hasses ögonbryn och han, full av tillit, blundar och njuter.

När jag dukar framför tv:n trots att jag (eller min rygg) skulle vilja sitta vid matbordet.

När jag sover light för att Harrys mage är i oordning och jag vill kunna serva honom.

När Mannen flyttar sig i soffan för att jag ska få bästa platsen.

När jag lägger lite extra potatismos på Mannens tallrik.

När jag skulle vilja ringa barnen men låter bli.

Kärlek är så mycket. Så många saker. Men en sak vet jag, kärlek har inte med pengar att göra. Det spelar ingen roll om du är stenrik, får du cancer eller drabbas av något annat så kan du aldrig betala dig fri.

Jag lever med en massa ”skit” som jag inte kan göra något åt. Det händer mig. Däremot kan jag välja hur jag vill se på resten av mitt liv.

Jag vill se på det med kärlek. Kärlek är svaret på allt.

17. En förebild

Min mor.

På alla och så många sätt. Att ta sig igenom livet med barn som dör, mannens sjukdom och död, sin egen jävla skitsjukdom. Att göra det utan att brytas på mitten. Och inte bara lägga sig ner och dö.

Att fortsätta leva. Att fortsätta vara nyfiken. Att fortsätta skratta och ge fingret åt sjukdomen. Att fortsätta älska god mat. Att fortsätta utvecklas.

Jösses vad jag beundrar henne. Och vad jag hoppas och önskar att jag blir som henne.

Och så lite från min far, mormor, morfar och andra.

 

16. Någon du längtar efter

Mina barn. Alltid. Och min far. Ofta.

Att längta efter barnen är som det ska. Det är en förälders lott att längta efter sin avkomma. Det är också avkommans lott att ha sitt eget liv. Att göra sin egen grej. Att leva fritt.

Ändå längtar jag alltid efter dem. Njuter av dem när vi ses. Och tycker det är väldigt skönt när de åker till sitt och jag får ha mitt eget igen.

Så som det ska vara.

Min far är det svårare med. Han är ju död. Men jag längtar ofta efter honom. Tänker på honom. Hur stolt han skulle vara över barnbarnen och mig. Hur himla mycket han hade älskat Mannen. Allt de hade delat och haft gemensamt. Han är den ende, förste och siste som skulle bli godkänd.

Men jag tänker att han finns där. Att han ser mig och det jag gör. Följer mig och mitt liv. Barnbarnens.

Och gläds.

 

15. Ett sanningens ord

När jag läser det jag skrivit; ett sanningens ord, ser jag något jag annat än det jag tänker på när jag säger; ett sanningens ord.

Ett sanningens ord är, å ena sidan, ett sätt att tala om att man har tagit någon i hampan och talat om vad som gäller. Pratat med stora bokstäver. Tagit i lag med.

Å andra sidan är ett sanningens ord precis som det låter. Ett. Sanningens. Ord. Att man svarar ja eller nej på en fråga. Eller att man tagit bladet från munnen och sagt som det är. Varit ärlig.

Jag tror att många i min generation tänker som jag. Ser samma betydelse. Men jag väljer att se den andra varianten. Den första är så negativ.

Att tala sanning är viktigt. Men inte alltid. Det finns tillfällen när det är bättre att tiga eller frisera sanningen. Det finns situationer då man inte medvetet behöver säga som det är eftersom man då gör en annan människa illa. Typ den färgen klär dig inte, det var en ful soffa eller din stora kärlek är en idiot. De där som hävdar att de ”bara säger som det är eller jag pratar bara sanning” ljuger. Ljuger i den mening att de döljer sin elakhet genom att använda sanningssägandet som ett alibi.

Att säga ”ett sanningens ord” förpliktigar. Om du ska uttala något svårt om/mot någon måste du vara beredd på att ta emot detsamma. Och redan där tror jag att de flesta skulle backa.

Gör mot andra så som du själv vill bli behandlad. Konfucius.

Mer och tidigare tankar här.

 

13. Jag tror inte på skrock

Har aldrig förstått varför det skulle vara farligt att ha nycklar liggandes på ett bord eller behöva spotta efter en katt.

Ju fler sådana rädslor som vi accepterar och rättar oss efter utan att fråga varför, ju svårare blir det att leva livet fullt ut.

Att aldrig tänka själv eller ifrågasätta är livsfarligt. Det borde vi lära ut istället för skrock.

10. Ett barndomsminne

Jag var sex år. Det var vinter och dammen nere i Jordbrodalen hade frusit. Alla var där och åkte skridskor men jag fick inte vara med. Jag hade öroninflammation.

Egentligen minns jag de dagarna som fragment. Skärvor och bilder. Jag sov mest och hade hög feber. Ibland grät jag för att det gjorde så ont i örat och vid något tillfälle så sprack min trumhinna och det rann ut en gul gegga på örngottet.

Jag låg där i min säng med rullgardinen nerdragen, det var nästan mörkt i rummet. Då kom mina föräldrar in med ett paket. Det var en armbandsklocka med självlysande siffror och visare. Jag hörde hur den tickade när jag höll den mot örat. Den låg på sängbordet och jag kunde se hur den gröna färgen speglade sig i ytan. Då och då tog jag den och tittade på den under täcket. Det var något magiskt med de där lysande visarna.

Jag vet att jag åkte skridskor jag också till slut. Men glädjen över klockan var större.