Grå, gråare, svart

Det var väl en jävla dag att vara mörk. Rentutsagt. När jag vaknade visste jag inte om det var mitt i natten eller dag. Känns inte så lockande att ge sig ut. Tur att taxarna delar min uppfattning. Just nu myser vi i soffan under flera filtar och diverse kuddar.

Det gröna teet som Mannen kom hem med för någon vecka sedan går åt som smör i solsken. Hett och med massor av tunt skivad ingefära och lite honung får det mig att överleva en dag till.

För närvarande försöker jag lista de möbler och saker jag skulle vilja ha här hemma. Timmarna fördrivs med inredningsbloggar, antik- och retrosajter, ikea och andra butiker. Jag vet ju ganska väl vad jag vill ha så det är väl mest ett sätt att tillbringa dagar som dessa. Annat jag tänker mycket på är konst. Det skulle vara kul med lite nya och spännande saker på väggarna. Har letat en del på instagram. Inte klokt egentligen vad man kan hitta där.

Mannen sliter i saltgruvan och jag latar mig. Kanske inte helt pk men någon ska göra det. Lata sig. Läsa nyheter orkar jag inte. Sladdar igenom rubrikerna och konstaterar att jag inte vill veta mer. Trevligare då att titta på trädgårdsbilder på Pinterest.

Någonstans långt därinne känner jag hur det liksom sprätter och blinkar till. Sådär som det brukar göra en stund innan jag brister ut i ett sorts kreativt anfall. Frågan är bara vad. Rätt spännande att inte veta. Det lär dock inte hända idag.

Men jag ser fram emot det med spänning.

Rastlös

Jag vet inte varför, bara att det känns som om jag går och väntar på något. Oklart vad. Jag hittade inte den där känslan av lugn och ro som jag brukar få när jag går i skogen. Det kändes mest som om jag bara ville komma hem igen, så fort som möjligt. Det är svårt med koncentrationen, ingenting fångar mitt intresse. Ingen ro att läsa. Inte ett skit att se på tv. Slösurfa på Hemnet är bara trist. Det är som om jag var full av energi som inte får sitt utlopp någonstans. Samtidigt som jag bara vill gå och lägga mig.

Jaja. De dagarna passerar och nya kommer. Imorgon är det full rulle oavsett om jag vill eller ej. Veckostädning, veckohandling och frisörbesök åt och med Ömma modern. Mannen är i saltgruvan så hundarna får följa med mig. Det är vid de här tillfällena som det hade varit bra om kräken kunde vara ensamma hemma…

Semla

Det var en ”två-dag” igår och det är en imorgon.

Visst måste det innebära att det är fritt fram att äta semlor idag? Med betoning på semlor. Jag måste ju ta igen de jag så ståndaktigt motstod (kan man säga motstod?) igår och de jag inte kommer att äta imorgon.

Något säger mig att jag kanske, eventuellt, inte tänker rätt här.

semla

Jag anstränger mig

Jag är en ganska optimistisk människa. Faktiskt. Försöker hitta det positiva i världen omkring mig.

Jag gladde mig åt regnet som gjorde att jag har slapp vattna rhododendron och bambu inför vintern. Jag behövde inte kratta löv eftersom de blåste in i ett hörn sådär lite snyggt. Bland annat.

Varje dag har jag njutit av att komma ut med hundarna, oavsett väder. För det är ju ändå skönt med frisk luft. Det har känts extra bra efteråt när jag legat raklång i soffan och haft ett snövitt samvete.

Men. När nyhetsprogrammen väller över mig och internet är nerlusat med katastrofer, död och elände, då orkar jag inte riktigt. Mina optimistglasögon fungerar inte som de ska. Då.

Jag stänger av. Sjunker ner och in i mig själv. Funderar på vilka tulpaner jag ska plantera nästa höst. Porrsurfar trädgårdsbilder på Pinterest. Drömmer om att baka sockerkaka och glömmer tvätta håret.

Jag anstränger mig verkligen för att hänga med bland nyhetsbilder och svarta rubriker. Men jag orkar inte. Vill egentligen inte.

All dumhet, elakhet, ondska, hat och bitterhet, kan vi inte bara förbjuda den? Det går så mycket mer energi till sådant än det gör att vara snäll.

Jag tror att jag stannar här i min lilla bubbla så länge.

Än är det liv i kärringen

Men allvarligt talat, det har varit ett hektiskt år. Ett år där Mannen utvecklat en ny affärsidé med allt vad det innebär. Ett år då vi jobbat mycket på båten och även seglat mer än någonsin. Ett år då Ömma modern har rest sig ur askan och nästan klarar sig själv ( det är banne mig inte någon lipsill den där människan). Ett år som krävt ganska mycket av mig både mentalt och fysiskt. Jag blev helt enkelt för trött för att orka delge alla på internet hur jag mår (fatta hur många som undrat…).

Med minskad börda och lite kemisk hjälp känner jag mig nu redo för verkligheten igen. Rätt skönt om jag ska vara ärlig. Det är inte min grej att låta hjärnan gå i dvala.

Hela tiden har jag dock läst mina favoritbloggar även om jag inte orkat kommentera. Vissa har jag följt med hjärtat i halsgropen. Till min stora glädje ser jag nu att hoppet spirar. Små, ömtåliga, ljusgröna groddar. Jag tror bergfast att de till sommaren kommer att vara de vackraste av blommor.

Nu är det ett nytt år. Nya planer, nya förutsättningar.  Jag ser fram emot allt som ska hända, i trygg förvissning om att det kommer att lyckas hela vägen i mål.

Vilka är dina mål 2015?