Jag är så trött

Så förfärligt, in i märgen trött.

Jag vakendrömmer om att få sjunka ner i soffan med en bok. Känna hur världen slutar snurra och allt upphör att låta. Att få bäddas in i finaste bomull. Lyssna på tystnaden som låter som en fallande fjäder.

Inga röster. Ingen input från världen runt omkring. 

Jag tror att det jag önskar mest är just det, tystnad.

Det finns naturligtvis en massa andra saker jag också önskar. Men. En möjlighet för hjärnan att räta på sig, tänka en tanke eller två och bara få skvalpa runt där, innanför skallbenet.

Ibland känns det som om jag ska implodera. Bara säcka ihop. Ge upp. Strunta i att dra efter andan.

Allt för någon liten stund av ingenting. Som när man håller andan under vattnet.

Annars? Jo, tackar som frågar. Idag kände hon inte igen mig. Trots kramar och glass. Hon var långsam och frånvarande. Vi har fortfarande inte fått något svar på hennes MR så vi vet inte. Men det är inte så svårt att gissa. Hoppas det snart är över.

Jag är fruktansvärt rastlös. Ändå orkar jag nästan inte röra mig. Det här konstanta surret, både i kroppen och huvudet, det går inte att stänga av. Tänker att jag ska bara göra det här också sen ska jag andas. Vila. Jag kommer inte dit. I mål.

Nåväl. Det här ska också gå över.

Fredagsmys

Hemtjänsten missade att släppa in städerskan. Hon ringde när hon stått trettio minuter i regnet utan att komma in ens i trapphuset.

Frustrationen när ingen av oss kunde vara där och låsa upp.

När jag kunde, störtade jag in genom dörren. Hon kände inte igen mig men var glad. Hon visste inte att städerskan missat. Hon visste inte att det var jag förrän jag höll henne hårt.

Jag började städa i badrummet och då kom syster yster, vi hjälptes åt. Allt blev fint och det luktade Ajax. Hon njöt av godispåsen min syster hade med sig, katten var nöjd trots kloklippning.

Idag har min syster fixat. Jag har varit ”ledig”. Kan inte sluta tänka på henne, och vad jag skulle kunna göra för att göra det bättre.

Imorgon är det min tur. Hoppas det är väder så att vi kan gå ut, hon älskar promenader.

Jag älskar henne

Hon ligger på sängen när jag kommer. Den röda ullfilten uppdragen till hakan och katten på höger sida.

Hon har krympt. Skorna med benskenorna står vid sidan om sängen. Rullatorn är parkerad vid fotänden.

Vi kramas och då känner jag att hon känner igen mig. Jag sätter mig vid hennes fötter och vi pratar om dagen. Vi har inte samma bild av vad som hänt men det gör inget. Hon skrattar och är glad. Pratar med sina hittepåord. Berättar vem som sagt och gjort vad. ”Baljang och hossa”. Jag vet inte vad det betyder men håller med. Känner mig lite som när barnen var små och pratade oavbrutet. Jag lärde mig att använda rätt ord och tonfall vid rätt tillfälle utan att egentligen lyssna (hemskt jag vet). Nu kommer det till användning igen. Hon verkar nöjd.

Vi vinglar ut i badrummet och jag hjälper henne med jeansen och att hamna rätt på toasitsen. Tandkräm på tandborsten och en tvålklick i handen. Hon borstar och tvättar och har koll på inkontinensblöjan. Vi fnissar åt att gå tillbaka utan att knäppa byxorna. Lite sådär wild’n crazy.

Jag baxar upp henne i sängen och vi  skrattar hysteriskt när jag ska skuffa  hennes rumpa till mitten av sängen och tar i så jag riskerar att skicka henne över kanten på andra sidan. Älskar att hon har kvar sin humor och att den lyckas leta sig igenom de där konstiga virusangripna hjärnvindlingarna.

Jag lovar att köpa dubbelt så många Loka och komma tillbaka imorgon. Vi kramas. Jag kollar så att allt är släckt och stängt. Tar påsen med pantflaskor och kramar henne igen. Tänder lilla lampan i hallen och ropar hejdå med ljus och glad röst. Hon svarar likadant. Jag vet inte hur mycket hon förstår. Hon är inte dum.

Jag sätter mig i bilen. Gråter över orättvisan och det förnedrande i att vara så utsatt. Samtidigt är jag så oändligt tacksam att jag och min syster är så nära henne. Vi har inga problem med allt det där ”osnygga” som man helst inte pratar om. Inget är konstigt eller fult.

Hon är vår mor och vi älskar henne.

Progressiv multifokal leukoencefalopati

PML för de insatta (eller lata). Att det ens finns något som heter så.

Ett virus på hjärnan. Det kan ta allt från en till sex månader innan viruset spridit sig och slagit ut viktiga funktioner i hjärnan.

Vilka de funktionerna är vill jag inte tänka närmare på.

Just nu är Ömma modern hemma igen, mer förvirrad än någonsin. Orden kan börja och sluta hur som och det är ett jävla race att försöka tolka och förstå. 

Det är sorgligt och frustrerande. Vi planerar hennes begravning och jublar samtidigt varje gång vi tror att hon förstår vad vi pratar om.

Vilken röra. Vilket kaos. Vilken sorg och förtvivlan. Jag önskar ingen detta!

Jag hittade tillbaka

Det är först nu jag kan läsa böcker igen. Skriva och uttrycka mig. 

Det är först nu jag saknar texter och människorna bakom. Och plötsligt blir suget helt galet!

Min dator är död och borta, liksom människor i mitt liv. Jag har tappat bort lösen och länkar. 

Var är ni? Är ni ens kvar här i cyberspace?

Kärlek och barn är, tackochlov, vid min sida. Det är också Peps.

Säg hej till vår älskade lille Peps!

Och där brast mitt hjärta

I måndags somnade Hasse in. Fem år till hösten och en rygg som gick sönder, precis som Harrys. Ett år efter varandra.

Jag sörjer fortfarande Harry. Mitt livs första hund. Snyggaste och mest egensinniga taxen ever.

Och nu har Hasse gått vidare. Fina, glada, galna lillhunden.

Obegriplig sorg.

Jag är rädd

Jag har en knuta. Ett sår på knutan som inte läker. Som har varit ett sår länge. Ett sår som är väldigt obehagligt.
Läkaren gjorde en biopsi och skickade iväg. Hon skrev att hon ville ha ett snabbsvar (cirka två veckor).

Annars kan det ta lång tid.

Det har gått tre veckor. Utan svar.

Jag mår inget vidare. Jag är rädd.

Oro i hjärtat

Jag vet inte, men det känns som om Hasse inte mår bra. Han är en helt annan hund sedan Harry. Allvarligare. Osäkrare. 

Han är helt fixerad vid mig. Blir helt ifrån sig när jag åker iväg, trots husse, godis och sysselsättning.

Går vi på promenad går han fot, utan kommando, så gott som hela vägen. Nyfikenheten och att vilja sniffa verkar i stort sett borta. Bäst är att vara nära. Som om han tror att någon av oss ska försvinna liksom Harry gjorde.

Jag vet inte, men jag har en dålig magkänsla. Måtte den vara fel!

Att vara där. Närvara.

Jag vet, men vill inte erkänna. Jag dräneras av människor och händelser. Alldeles oavsett hur mycket jag älskar alla inblandade och allt det som sker.
Sedan helgen har vi ägnat oss åt oss själva, parallellt med bilturer där vi hittat vilse. Vi har badat och bastat. Njutit av vin och god mat. Följt osedda vägar och hamnat överallt. Vackert och otippat.

Jag njuter så av de där timmarna som vi egentligen inte gör något speciellt. Vi följer solen och ser så mycket vi inte visste fanns. Kommenterar. Skrattar lite. Låter tystnaden stryka som dimma mellan oss. Bara är. Bästa sättet enligt oss.

I helgen ska vi på trevligheter med ett gäng glada och fina vänner. Jag ska vara chaufför och Hasse lånas ut till lilla favoritgrannen. De med tennisrack ska spela, vi andra bada. Gissar jag. Jag ser så fram emot lördagen, vet att det blir så himla roligt.

Flera dagar den här veckan har inneburit och kommer att innebära mycket folk. Många röster och diverse ljud. Nya situationer. Jag försöker att tänka positivt på det. Komma ihåg hur roligt det alltid är. Men veckan är inte slut och jag är redan trött. Så trött. Jag blir ledsen. Jag vill orka och tåla längre.

Nåja. Jag gör som jag brukar. Kör så det ryker.

Som tur är har jag en förstående Man. Vi kan sitta och spela läpp tillsammans ombord medan solen öser ner över oss och tumlarna pyser luft intill båten.

Vad hade jag gjort utan honom?

Och nu är det sommar

Tiden går. Saker händer. Känslor som stärks eller avtar. Vissa viktigare idag än de var då.

Livet består fortfarande av före och efter Harry. Vissa dagar smyggråter jag på toaletten, andra pratar jag starkt och kärleksfullt om hans lustiga personlighet.

Hasse verkar vara på väg tillbaka till den han var. Innan. Inte lika osäker och ängslig. Fortfarande i stort behov av närhet.

Ömma modern härjar på med hemtjänstpersonalen och är lika smart och på hugget som alltid. Måtte hon hålla på tills ljuset bara slocknar.

Vi har hälsat på Långa Barnet och Lillebror i Stockholm och Uppsala. Långa Barnet har ett bra jobb, sambo och en jättefin hund från Hundhjälpen. Lillebror är äntligen klar med sin utbildning och är på väg in på Ikea. Musikungen är fast i kockträsket, har gjort klar utbildningen och är eftersökt i branschen. Flickebarnet sköter familjen med fast hand och gör det bra.

Ja. Det var väl ungefär så. Jag lever. Vi lever. Och har det bra.

Nu är det sommar och ledighet.