NEJ!

Scrollar bakåt för att hitta inlägget från 2008 om när jag mötte Mannen.

Det finns bara till september!? Vad fan! Hela vår historia är borta. Jaja, vi har ju resten och minns hur det började och då. Men ändå.

Tänk att det i år är TIO år sedan vi träffades. Och det är fortfarande fantastiskt. Jag funderar på chili och machésallad på lördag, mannen är inte lika sugen. 😝

Nejtack till dåligheter

Jag har, vilket borde få mig att känna mig som en dålig människa, avföljt allt och alla som har med barn, djur, skadade människor att göra.

Jag blir så okontrollerat och förtvivlat ledsen. Det där svältande barnet där måttbandet visar på katastrof, det övergivna, misshandlade djuret som trots allt ändå vill ha med människor att göra, den som överlevt krig och annat fruktansvärt. Jag beklagar, men jag orkar inte. Jag går sönder.

Efter mycket arbete och mycket resonerande inser jag att jag faktiskt kan göra skillnad om jag är hel.

Nu ska jag bara komma på hur jag blir det.

Dagen idag

Idag var Peps a pain in the ass. Skällde, skällde, skällde, drog i byxbenen och flippade. Vi gick en timme i skogen med många hundmöten. De sista metrarna till bilen kunde han knappt stå upp.

Sedan mormor. Mormor som älskar och älskar men inte ens kan säga Peps. Det var en tung dag idag.

Husse åker skidor och är så lycklig. Jag är så sjukt glad för hans skull! Peps sitter och väntar vid dörren och piper, den hunden är otroligt husseglad❤️

Well. Jag har för mycket tid. Saknar min man, min tvilling. Tänker att jag ska städa imorgon. Och förhoppningsvis hämta ut nya hundschampot som gör oss mindre allergiska. Gå i skogen? Läsa funkar inte. Jag saknar det så galet mycket.

Gullebarnen gav oss en hårddisk laddad med serier, naturprogram och historisk shit i julklapp. Jag tänker inta soffan imorgon och bara SE!

Den där mannen, min make, kan gå mig på nerverna. Riktigt mycket. Nu skulle jag så gärna ha honom här. Så väldigt, väldigt mycket. Han är den smartaste, mest intelligenta, roligaste och mjukaste människa jag någonsin träffat. Jag är så tacksam över att ha honom i mitt liv. Och jag saknar honom helt galet.

Jag hade varit halv utan honom.

Allvarligt talat

Maken är på skidresa med grabbarna (gubbarna?). De åkte imorse.

Hur i hela jävla helvetet ska jag klara mig utan honom i en vecka? Seriöst?! Vi lever ovanpå och inunder skinnet på varandra och är han borta över dagen och jobbar går jag bara och väntar.

Jag saknar honom så fruktansvärt. Redan. Han är på riktigt mitt allt.

Vi firar tio år i år.

En konstig känsla

Det var min dag idag. Jag fick med mig vikta trosor, strukna tröjor, kökshanddukar och tusen andra pryttlar.

Sladdade inom Ica och köpte Loka, nya blommor och papperstvättlappar

Mor ville flytta en lampa och en blomma. Kollade igenom kylen och såg till, igen, att rätt kalender satt uppe. Hon tyckte det blev fint med nya blommor och var väldigt glad för tulpanerna. Sedan kom V, allas vår favorit. Om hemtjänsten bestod av V:r skulle alla vara väldigt välmående och lyckliga.

Jag lämnade dem åt deras lunchtradition och åkte hem.

En timmes samtal där jag vänder ut och in på mig själv för att försöka förstå tömmer mig helt. Jag älskar henne och det här tar kål på mig.

Idag har jag gjort det sista, strukit, strukit, strukit och vikt tvätt. Jag vet att det är överdrivet men jag tycker om att stryka mors nattlinne. Det gjorde hon alltid själv och jag vet att hon tycker om känslan när hon lägger sig.

Mannen åker tidigt på lördagsmorgon. Det känns konstigt. Vi har inte varit ifrån varandra så många dagar på flera år. Om någonsin. En vecka. Han är så glad och förväntansfull och jag så glad för hans skull. Jag kan inte åka skidor mer men han älskar det. Jag är med i tanken, jag minns ju hur otroligt vackert det var!

Här hemma ska jag och Peps gå promenader, gosa och mysa i soffan. Det funkar inte med böcker men jag ser fram emot att se allt grabbarna spelat in till mig. Gullebarnen ❤️

Dock fick jag en konstig känsla när jag lämnade mor idag. Vi sa hejdå flera gånger och det kändes svårt att gå. Som om vi inte kramats tillräckligt eller sagt hejdå så som vi skulle. Vi klappade på varandra flera gånger och var sådär lite tafatta. Kändes konstigt och stannade/stannar kvar. ❤️

Det snurrar

Jag är så less. Så sjukt trött. Ändå studsar jag runt och gör det som förväntas av mig. Det jag alltid gjort. För att det går av bara farten. För att jag inte kännner efter. För att jag inte säger det jag egentligen vill. Eller inte. Jag säger inte nej, tänk om någon blir irriterad? Sur? Besviken? Och så är det ju jul, då måste man ändå försöka.

Jag vill inte mer. Jag orkar inte.

Jag vill bara att det slutar skrika i mitt huvud. Slutar göra så ont i kroppen.

Jag är trött. Så fruktansvärt, totalt tom på allt. Verkligen allt.

Det verkar som om jag håller på att ta slut.

Juljävelen

Var en stund hos Ömma modern i eftermiddags. Vi drack glögg, oooh så gott!!! Hon verkade rätt klar men pratade med geggamojjaord. Skällde ut mig för att jag inte förstod vad jag skulle göra. Banna vak. Banna vak! BARA GÖR DET!!! Okeeej. Jag kramade om henne och upprepade hennes ord. Hon tittade på mig och började skratta. Jag sa, om du inte kan prata ordentligt, hur vill du att jag ska förstå. Sedan skrattade vi så att vi grät! Banna vak?! Jag fick släpa ut henne i badrummet så att hon kunde visa. Det var klosaxen. Jag skulle klippa kattjävelns klor. Mor blev glad, katten inte.

En timme sedan är jag helt slut. Vill och försöker så förtvivlat att förstå. När jag kommer hem vill jag bara säcka ihop i soffan. Alternativt storgråta.

Det skulle vara så skönt att vila. Sova. Inte behöva resa mig, göra något. Bara ligga på sidan och slölyssna på omvärlden.

Det är nog det jag önskar mig mest i hela världen i julklapp. Att få stänga av och bara ligga där. Tyst. Stilla. Oengagerad.

Ifred.

Nåväl. Det finns nog inte, vad jag vet, så jag är här. Som alltid. Fast nä! Jag vill inte.

Ifred!

Drömmen.

Årets Pysseldag

Åkte till ömma modern på förmiddagen. Fixade hennes lunch och vände köksmattan som var fläckig efter hennes försök igår att fixa sin egen lunch. Det slutade då med att hon satt på golvet när hemtjänsten kom.

Hon var så glad att se mig att hon blev tårögd och kramades länge.

Sedan hem och åter till livet. Barn och barnbarn lussade in i trädgården. Det var korvgrillning och pepparkaksbak. Fika, julpyssel och soppa. Ljudnivån på max och glitter överallt. TröttePeps bajs kommer att glimma i solen imorgon.

En härlig dag! Och herregud så lomhörda och blanka vi är i hjärnan nu.

Mysigt och roligt, men herregud vad jag saknar mina grabbar som inte var med. De bor för långt bort för sånt här. För långt bort för en kram. För långt bort för en längtande mamma.

En sammansatt dag, igen.

Det är dubbelt

Jag är fortfarande kär, fortfarande förälskad i Mannen. Nästa år är det tioårsjubileum. Jag blir fortfarande lycklig och ömhjärtad av att se honom. Det hugger till och hjärtat hoppar över ett slag. Fortfarande.

Jag sörjer min älska lilla mor, trots att hon fortfarande finns här. Hon ”pratar” och skrattar och där emellan ställer hon sig helt frågande till världen. Nu har hon börjat att sätta i halsen, vanligt med hennes sjukdom(ar). Mer att oroa sig för. Jiha… Ibland tänker jag att den här jävla skiten händer av en anledning. Eller, jag FÖRSÖKER tänka att det finns någon enda jävla vettig anledning. Vi pratar med varandra, jag och systern. Det måste ju vara bra? Det kanske är det?

Mitt liv består av kärlek och sorg. Det är så fantastiskt och samtidigt sjukt ledsamt. Och alldeles hopplöst att försöka leva med och få ihop.

Jag fantiserar om julpyssel och mys, ser fram emot ungar och grejs. Och jag önskar helgerna var över och jag fick sitta ostörd i en vrå och bara gråta. Herregud vad jag vill gråta. Känns som om jag skyndar mig mellan allt för att jag inte vågar stannar upp. Det skulle inte bli något kvar av mig. Bara en blöt fläck.

Livet hörrni. Så tacksam för all kärlek. Den får bära mig. Oss.

Det är så, rörigt.

Det har smugit sig på. Eller, det har det väl inte gjort, egentligen. Inte nu när jag ser klart.

Jag har varit så trött och skör. Inte kommit ifatt mig själv hur jag än burit mig åt. Haft så nära till gråt och deppighet. Det har varit oro länge. För allt. Orimlig sorg efter Harry och Hasse. Sedan blev Ömma modern sjuk. Även det smög sig på. Maken reagerade och frågade mig. Jag slog bort det. Ville inte se eller veta. Till slut gick det inte att blunda längre och resten är historia.

Allt är rörigt. Stressigt. Jag är så trött när jag vaknar att jag knappt kommer ur sängen. Spänningsvärken strålar från ryggen upp på baksidan av huvudet och ena örat. Mina händer lyder mig inte ordentligt. Jag har svårt att höra och fokusera. Hänger inte med när jag ser på tv (vem gör det?) och texten blurrar när jag läser. Gråten står mig upp i halsen och det blixtrar förbi små filmsekvenser där jag har en mor jag kan prata och dela mina tankar med. Sorg. Och hon har inte ens dött. Men jag har förlorat henne.

Mitt minne är så dåligt att det inte går att skämta om. Yr och svajig smyger jag rundor med Peps och hoppas på att inte möta någon. Händer två saker samtidigt blir allt konstigt och obegripligt.

Maken har länge sagt till mig att jag måste ta det lugnare. Inte stressa eller oroa mig för mycket. Han vill mig väl, tack och lov, men hur ska jag kunna göra som han säger?

Jag måste ju hålla. Måste orka en liten bit, ett litet tag till. Det är så viktigt för mig att kunna ge mor allt jag kan innan det är slut och över.

Jag tänker att jag ska sova sen. Sova och sova och komma ikapp. Sen.