Den där Mannen alltså.
Han må vara både envis och välväxt men herregud så roligt vi har. Jag har aldrig i hela mitt liv skrattat så mycket som jag gör med honom. Aldrig känt mig så hemma. Aldrig varit så mig själv som jag är i vårt liv.
Alldeles precis skrattade vi så att jag höll på att kissa på mig. Alla dessa små bitar av våra liv som bär mig genom vardagen. Vårt liv. Tillsammans.
Kärleken.
Jag är en lycklig kvinna.
Hörde ett jättekonstigt ljud utifrån och kunde förstå vad det var. Hundarna blev helt stirriga och det fick mig att gå ut. En skrikande liten pyttekanin försökte undkomma en skatjävel.
Naturens gång yada, yada, yada! Den gången får vara någon annanstans. Inte i min trädgård.
Tre gånger har jag jagat iväg fåglarna och nu har det varit tyst en stund. Förhoppningsvis kom den undan, den lille kaninen.
Usch så illa berörd jag blir.
Jag hinner inte.
Jag har inte gått i skogen på en vecka. Inte träffat syster yster på en vecka. Inte suttit ovärkt i soffan på en vecka. Inte hunnit läsa mina nya inredningstidningar. Seriöst fatta vådan av Mannens brutna arm.
Idag tog jag tag i städningen som legat nere i snart två veckor. Herregudminskapare så skitigt här var. Hasse som är en trädgårdsnörd av rang hade pyntat med maskrosor under soffbordet och blad av alla de sorter på sovrumsgolvet. Det krasade under fötterna. Och det luktade kiss på toaletten.
Isch!
Så idag, min lediga dag (för att det regnar) städade jag. Stackars Mannen och hans arma arm drog till stan. Nu är här sååå fint. Det stinker rengöringsmedel och hundarna har äntligen somnat i soffan. Nej, de fick inte gå i skogen. Idag heller. Får inte jag ska inte de.
Mannen kom hem med sushi och jag fick en skvätt rödvin. Nu är jag aptrött och inte så lite sliten. Duschen funderar jag fortfarande på. Att behöva klä av sig är i paritet med att bestiga Kebnekaise. Men sängen är renbäddad och sova på soffan är inte för mig.
Nästa vecka ska jag ta det lugnt. Leva lite.
I hela mitt liv har jag varit en kattperson. Jag har älskat katter för deras personlighet och integritet. Visa kattlådan och de vet var de ska göra sitt. Efter EN gång.
Hundar är töntiga djur. Följer sin husse/matte och är så osjälvständiga. Herregud, du kan lära en hund vadsomhelst men inte att gå på lådan. Du måste rasta dem. Och det tar tre månader minst innan de är rumsrena.
Nu sitter jag här med två stycken. Två. Hundar. Som måste promeneras. Som rullar sig i döda djur i skogen. Som äter bajs. Som slickar sig själv på snoppen.
Och jag älskar dem. Älskar.
Idag kan jag inte förstå hur jag skulle kunna leva utan dem. Deras behov av närhet. Deras tillit. Deras ovillkorliga kärlek.
Helt ärligt, jag är en hundmänniska. Och jag visste inte om det.
Det bor en presterare i mig. Som nu. Mannen bröt armen, båten måste sjösättas senast den siste den här månaden. Då går jag in i någon sorts arbetsmood. Jag går upp. Äter frukost. Packar det som behövs och drar till båten. Där jobbar jag tills att jag är klar. Utan uppehåll. Inga ”rökpauser”, inget snackande med andra båtägare. Inget kaffe på bryggan. Bara jobba. Jag trotsar kroppens protester. Värken och smärtan. Det är bara prestera som gäller.
Varje dag jag varit där och renoverat har min hjärna varit avstängd. Eller, egentligen, helt fokuserad på det jag ska göra. Jag har inte haft koll på klockan. Inte saknat vare sig Mannen eller hundarna. Det har inte varit fråga om några avancerade ekvationer. Inte strukturen på en text. Bara hur jag ska ta nästa steg. Och framför allt, inte måla in mig i ett hörn. Fatta hur många konstiga ställen det är att måla på en båt! Och vart jag vänder mig lyckas jag få färg på mig eller trampa där jag just målat.
Idag när jag skulle åka ner och måla för andra gången regnade det. Ja, det regnar fortfarande. Dagsregn. Eftersom jag inte kunde plasta för alla öppningar igår när jag målade fick vi åka ner idag så att jag kunde lägga på de nylackade luckorna och täppa för med sopsäckar där det behövdes. Det gick inte att måla.
Först blev jag galet frustrerad. Jag känner hur tiden tickar iväg. Men det var bara att åka hem igen. Dagen har jag tillbringat i soffan. Läst Femina och druckit kallt vitt vin. Slappat. Latat mig. Känt efter och insett att kroppen verkligen behövde den här dagen.
Lyssnat på och varit snäll mot mig själv. Övat i att behärska mig och min energi. Gett efter för smärtan. Kelat med hundarna och klappat om Mannen.
En riktigt bra dag. Och jag har lärt mig något nytt. Allting händer av en anledning. Det var dags för en paus.
Imorgon ska det bli sol. Och jag ska måla.
Gubbarna i hamnen tar väl hand om mig. Enda kvinnan i hamnen. Enda kvinnan som meckar med en båt.
De oroar sig för att jag ska ramla av båten när jag grejjar. De oroar sig för att det är för tungt för mig. De oroar sig för att jag inte vet vad jag gör. Jag är ju kvinna gubevars.
Idag har jag lyckats smälta bort halva hjärnan genom att andas in aceton från tvätten av båten och sedan sniffa ångorna när jag målade eländet. Men jösses, jag kommer att behöva solglasögon varje gång jag är ombord, då den nya, blanka färgen bländar mig.
Jag har ont överallt. Överallt. Verkligen. Ibland tror jag att jag ska dö.
Men båten blir fin. Och blank.
Igår när vi vårfixade med båten lyckades Mannen att bryta armen.
Inte bra. Väldigt ont.
Nu ska jag logistika ihop hur vi (jag) går vidare. Om femton dagar ska båten vara i vattnet.
Spänningen i det.
Sitter sedan en timme uppallad i soffan, tröttare än tröttast. Det har varit en jävla natt.
Ryggen har bråkat konstant den sista veckan och jag skulle vilja sova ett år. Det spelar ingen roll hur jag ligger, det känns som om kroppen är i tusen bitar och inte hänger ihop alls. Jag misstänker att det inte gör saken bättre med en bökande lilltax som hela tiden ska trängas och som gör att jag ligger i konstiga vinklar. Och lättväckheten. Herregud så lättväckt jag är. Minsta ljud och jag är klarvaken. Sedan somnar jag inte om. Skit.
För både min egen och omgivningens skull får jag nog börja med sovtabeltterna igen. Det här funkar inte. Jag funkar inte. Det sliter för mycket.
Jag kan banne mig inte hålla koll på vare sig datum eller veckodagar.
Nu är det båtfix som gäller. Det mesta av slipandet är klart och nu återstår att lacka. Förhoppningsvis blir det annat båtpyssel de här dagarna, om vädret, det ständiga vädret, tillåter.
Minns inte att jag längtat såhär mycket efter havet tidigare, men det har jag förmodligen.
Nu ska jag baxa ut min mörbultade lekamen i duschen och sedan dör jag nog en smula i soffan.
Och kanske vi myser såhär.
Jag har ju alltid gillat inredning
Arbete pågår
Vi använder ju ändå aldrig ljuskronan (så då kan man hänga rodret där medan man lackar).
