Bakom kulisserna

Har pratat med sonen otaliga gånger. Känns konstigt att se honom på Robinson, min unge liksom. Flera gånger har jag mammatjatat, mammafrågat och varit allmänt jobbig. Är det verkligen såhär? Gick det verkligen till så här? Tyckte de på riktigt på det här viset? Seriöst?!

Ni hör själv, höjningen i slutet av meningen?

Jag är lugnad.

Något som jag väntat på sedan ungen var två är modellkontrakten. Redan då var han modell för Allers , Allas, bla bla bla osv. Kul var när han fick arvodet skickat till sig och jag skulle lösa ut typ 150:- på posten.

”Han måste skriva under”.

”Eeeh, han är två och sitter där, i sittvagnen”.

”Han måste skriva under”.

”Driver du med mig? Han kan inte ens kratta en huvudfoting!?”.

Jag bad personalavdelningen att skicka utbetalningen till mig så att han fick sitt modellarvode. Tror det gick till att köpa blöjor eller nåt. Undrar om tanten i postkassan var nöjd.

Nu är han tydligen på tapeten igen. Får väl se vad det blir med det. Förhoppningsvis något ställe där jag kan hämta ut snygga kläder för hans arvode. Känns som om han är skyldig mig det.

Hä!

 

Att gitta eller inte gitta?

Vissa dagar gitter jag ingenting. Det är tusen saker jag borde göra här hemma men…

Jag vill bara ligga i soffan och läsa. Eller gå i skogen och titta på vitsipporna. Eftersom det ösregnar är inte det senare alternativet aktuellt. Inte heller bok och soffa. Jag måste ta mig samman och plöja någon sorts väg bland tvätthögar, dammråttor och hundhåriga filtar i soffan. Leriga tassavtryck överallt. Hängiga blommor. Olästa tidningar. Bråkande datorer. Nä usch.

Ge mig pasta, rödvin och en stor bit choklad.

45105_1266238273

Numera

Av olika anledningar läser jag min blogg långt tillbaka. Så märkligt att se sina egna ord. Så förvånad jag blir över vad som hänt och vad jag tänkt och tyckt.

Vissa inlägg får mig att gråta. Andra att bli förbannad. Att känna det som jag kände då, när jag skrev det. Wow.

Tänk, ett helt liv, eller nästan. Så mycket som har hänt. Så mycket jag har upplevt. Så mycket som är annorlunda.

Vilken magisk sak!

Om ungefär en halvtimme

Är det äldste sonens födelsedag. Han har funnits i mitt liv i trettio år. Helt obegripligt. Hur kunde det gå så fort? Det känns så avlägset då, när han föddes. Som i en annan värld och tid. Och det är det ju.

Jag gick där ensam med min mage. Blev större och tjockare för varje dag. Alltmer orörlig. Första gången jag kände något var en kväll när jag skulle byta skiva på spelaren (det gjorde man då). Det kändes som en liten fiskstjärtsdask inuti och blev, så småningom, till synliga hälar mot min mages utsida. Så märkligt att tänka att det fanns en liten människa där. Nervös inför förlossningen och bestämd att jag skulle föda utan bedövning och bara djupandas enligt vilken bok det nu var. Inget fick skada bebisen. Du.

När det var dags, dagen innan beräknad ankomst, åkte jag till BB (det hette så på den tiden). Sköterskorna var inte så jätteimponerade. Jag var inte öppen tillräckligt men fick stanna. I ett dygn höll vi på. Jag på utsidan och han på insidan. Ingenting hände. Någon beslöt att jag skulle få ryggmärgsbedövning. Helt ok. Narkosläkaren tillkallades och jag minns att jag fnissade åt hans namn, Schnabel (han var för övrigt med i Robinson 1999 och sonen nu 2015. Är det månne ett tecken? Och på vad i såfall?), men det var inte mycket han hann att göra innan jag kände att nu kommer det en bebis!

Av någon outgrundlig anledning gick jag med på att två ambulanskillar under utbildning fick vara med. Jag har ju aldrig vart typen som satt ner foten och sagt nej, det känns inte bra. Tänk om någon blivit sur/irriterad/arg/sårad osv, etc, mm. Jag har heller aldrig varit den som flashat mitt sköte inför hela menigheten. Men nu gjorde jag det. Hejåhå.

Den blivande trettioåringen halkade ut (nåja) och plötsligt hade jag en gråtande ambulansförare kring halsen OCH en kletig liten bebis. Det var det finaste han varit med om. Sa han. Själv minns jag inte särskilt mycket bra. Allt var mest kaos, röster, rop, pushande, och så var han där. Bebisen. Ambulansförarna gick hem. Vad jag vet.

Jag låg där på salen. Det stod en liten genomskinlig plastbytta på hjul vid min säng. Det var där det var meningen att han skulle sova. Jag tyckte det kändes väldigt underligt att ha honom så långt bort så jag bäddade ner honom innanför min sjukhusskjorta, närmast kroppen och lät honom sova där. Det kändes så tomt utan hans små sprattelrörelser mot min mage.

Personalen letade efter honom, höjde på ögonbrynen över mitt ”tilltag” och jag kände mig nästan generad över att vilja ha mitt barn så nära mig som det bara gick.

Vi åkte hem. Han hade tremånaderskolik. Tre månader där han hade konstant ont i magen och skrek dygnet runt. Hans lilla kropp drog ihop sig i kramp och hans gråt förfärade både mig och grannarna. Tre månader är lång tid. Väldigt lång tid.

Nästan på exakt tremånadersdatumet slutade koliken.

De nästa tjugonioochetthalvtåren var mer eller mindre lugna. Då tänker jag bort tonårsfyllor, moppar, tjejer osv, mm, etc. och livet.

Han har varit och är, den mest fantastiska och fascinerande människa jag känt. Det finns ingen som kan få mig att gå så i däck av förtvivlan och oro eller skratta så högt av all galenskap han kan frambringa.

Min äldste, förstfödda. min unge.

Nu är han trettio år.

-6

Nähä, vad säger ni?

I Malmö och Göteborg skjuter de ihjäl varandra på löpande band. En galen pilot störtar ett plan fullt med människor som såg fram emot resan. Någon dåre biter huvudet av en hamster (fast jag tyckte det såg ut som en mus) på nätet. Ambulanser skickas inte och människor dör.

Vad är det som händer? Egentligen.

Det känns som om allt och alla flippar ur totalt. Att världen går bärsärk.

Jag gör mitt bästa för att missa så mycket som möjligt av allt som skrivs och skriks om i alla medier som finns. Jag går i skogen och letar vitsippor. Hittar några tussilago som jag glömmer på byrån i hallen. Gläds över koltrasten och lärkan. Till och med över maskrosorna som visar sig i gräsmattan.

Jag vägrar hemskheter.

Ibland tänker jag att jag har för tunt skinn. Att jag inte är gjord för den verklighet jag lever i.
Alldeles oavsett hur det är så vill jag bara få vara. Få njuta av de där dadelbollarna som jag gör. Känna värmen av Mannens hand när vi promenerar. Ha en taxnos i knävecket när jag ska somna.

Så. Nu bestämmer jag att det är dags för kärlek. Till människor. Djur. Grannar och kaniner (fast att de äter upp blommorna i rabatten). Kaninerna alltså. Dags att polera grillen och ta fram dynorna till utemöblerna. Klappa båten och drömma om kallt vin en sommarkväll.

Jag stryker ett streck över skiten och drar ur sladden till internet. Gör det ni också!

Och by the way. Det där långa barnet jag har syns snart i en tv nära dig. Det ska jag i alla fall titta på.

safe_image

Drömtydning

Du milde vilken natt. Inte konstigt jag är tröttare när jag vaknar än när jag lade mig.

Jag har jagats av underliga kvinnor i khakikläder. Vältränade och livsfarliga. De har sparkat, boxats och jagat mig genom tomma hyreshus. Jag har slagits och gråtit av skräck. Trillat ner från trappor och tak. Försökt försvara och förklara (oklart vad) mig men hela tiden fått veta att jag hade fel och skulle straffas. Med blodig och sönderslagen kropp har jag försökt gömma mig. De hittade mig hela tiden. Ingenstans kunde jag komma undan.

Vaknade hopkrupen under täcket i fotändan av sängen. Adrenalinpåslaget gjorde mig alldeles darrig. Fortfarande rädd och med käkarna hårt hopbitna. Kroppen kändes som om mardrömmen var sann.

Jösses.

Nåja, jag ska försöka att inte läsa in för mycket i det där. Ska gå ner på stranden med hundarna och vännen. Dricka kaffe i solen och känna mig ledig och fri.

Definitivt vår nu!

  • Jag har hört lärkan och koltrasten!
  • Jag har hittat tussilago!
  • Överallt i mina rabatter syns små hokrullade blad som ska bli ormbunkar, aklejor, pioner, clematis, kungsängslilja och krokus!
  • De svällande knopparna på rhododendronen är på bristningsgränsen!
  • Hundarna behöver inte sina fleecetröjor längre och jag är utan handskar!
  • Jag har fått årets första fräknar!
  • Första allergin har slagit till (kunde jag varit utan, tack så mycket).

När solen skiner som idag, när jag hör alla småfåglar i buskagen, då känner jag ren och skär lycka över att jag lever. En sorts tacksamhet. Jag kan vara utomhus, gå i skogen, dra djupa andetag och liksom absorbera allt. Dofterna av varm mylla med ett stänk av salt från havet, allt på en gång, det är fantastiskt.

IMG_6455

Helt ärligt.

Mitt förra inlägg rörde något som är så himla tabu. Något som jag och de mina har erfarenhet av. Något som absolut inte behöver vara ett problem. Eller konstigt. Eller din verklighet. Det är upp till den som läser. Det är hur orden uppfattas i din värld.

Ingen har kommenterat trots att så många har läst. Det gör mig illa till mods. Hur många läser och tycker utan att våga visa vad de tycker? Är det så känsligt?  Att inte vara PK?

Detta skrämmer mig mer än om någon hade bett mig att dra åt helvete till och ta alla mina löss med mig.

 

Det där med hemtjänstpersonal och val

Jag är, tackochlov, begåvad med en klok och vidsynt gammal mor. Hon bryr sig inte om de som har en annan färg på skinnet än hon själv, inte heller hur de är klädda eller vad de äter eller inte.

Hon har alltid varit nyfiken på andra människor, kulturer och hur de lever (fan att hon inte längre kan se och följa alla program på Kunskapskanalen) och dessutom läst mycket, tillräckligt för att inse att hennes värld inte alltid är andras.

Idag ser jag på nyheterna att det har ”beviljats” vissa brukare att få välja bort de i slöja. Och sedan blir det ett j***a liv om det och hur synd det är om de som blir bortvalda. Hur skamligt det är att inte alla är lika värda.

DET ÄR INTE DET DET HANDLAR OM!

När min gamla mor var som sjukast hade hon knappt ledsyn. Sju gånger om dagen kom det människor hem till henne. Främmande människor. Människor hon inte kunde se. Jo, hon kände igen James som var två meter lång och svart i skinnet. Men alla de andra. De som pratade fort och otydligt. De som bröt så mycket att hon inte förstod vad de sade utan därför gick med på att äta kvällsmacka som bestod av salta kex och leverpastej. De som inte förstod när hon bad om hjälp med tandkrämen. De som inte kunde förklara varför hon plötsligt skulle svälja 8 tabletter istället för 4 till kvällen (vilket visade sig vara HELT fel, jäkla tur hon var klar i knoppen). De som tyckte det var så pinsamt när hon, naken, behövde hjälp med att duscha och ville att hon skulle fixa det själv. Nej, hon såg inte skillnad på schampo och duschkräm. Eller de som vägrade hälla upp mat till katten och rensa kattlådan (ja det ingår om man har husdjur) eftersom sådana djur var orena.

Det är DET HÄR det handlar om. Inte rasism.

Tänk dig själv in i situationen. Du hittar med nöd och näppe i ditt eget hem. Du vet inte vad du har i kylen. Eller skafferiet. Eller hur du sätter på en kopp kaffe. Du kan inte se skillnad på ett nattlinne och en t-tröja. Ber du om hjälp med att ladda din cd-spelare kan den personen som gör det inte läsa upp för dig vad det står på etiketten. Du vet alltså inte vilken bok det är du ska lyssna på. Vilket ju i och för sig kan vara spännande.

Det kommer en tjej med ljust hår i hästsvans. Nästa gång tror du att det är samma tjej eftersom det lilla du ser liknade den förra. Nope. Det kommer en tjej i slöja. Hon ser, med dina kassa ögon, ut precis som den förra med slöja men du kan inte ens avgöra på hårfärgen och gissa vem det kan vara. När den ljusa med sin breda malmödialekt pratar kan du höra skillnaden på tjejen med samma hårfärg som pratar stockholmska.

Det är inte ok. Det är inte alltid svart eller vitt. Du ska inte bli dömd som rasist för att du inte vill ha personal med slöja, färgat skinn, någon som pratar oavbrutet, någon som inte lyssnar på vad du ber om. Du köper en tjänst som du betalar för. Du ska få den hjälp du köper och betalar för, inget annat. Du köper människors arbete i ditt hem. Människor som har full insyn i ditt kylskåp, dina matvanor, dina sorger, dina släktingar, dina relationer, dina förhoppningar och önskemål. Det vet allt om dig. Och dina eventuella barn och vad de gör och inte gör, eller bidrar med. Du vet inte mycket alls om dem. Ännu mindre om du inte förstår vad de säger. De kan vara hur vänligt inställda och dedikerade sitt arbete och dig som helst. Förstår ni inte varandra språkligt kan det blir stora och svåra problem.

Jag har sett det här. Jag har sett min mor gråta tröstlöst vid sitt köksbord för att middagen blev så konstig eftersom varken hon eller hennes betalda hjälp kunde ordna den som den skulle ordnas. Jag har sett fantastiska människor som tagit sig mer tid än de skulle för att ge lite trygghet. Prata bort en stund. Dela med sig av sin kultur och de bakverk som kommer från ett annat land. Jag har sett de som ”skolkat” och gått en runda runt kvarteret trots att tid inte funnits. De som kokat speciellt te för att få bjuda på något hon aldrig provat förut. De som stulit till sig en stund och fikat och sladdrat om barn och barnbarn. Bara för att de har tyckt om henne och sett hennes utsatthet och ensamhet.

För dem är jag evigt tacksam. Allihop. Ingen nämnd, ingen klämd. Som man brukade säga. Alldeles oavsett färg, kläder eller härkomst.

Men gör inte saker till något det inte är.

Aprilväder i mars?

Lördagen visade sig från sin våriga sida och jag packade upp alla de inplastade växterna och satte ut på altanen. Stolarna från förrådet tvättades av och allt såg plötsligt så härligt ut.

Överallt i rabatterna syntes små livstecken och det kändes så bra att hitta dem nu, när man nästan har gått under av vintervädret. Kände mig glad och upprymd. Årets första öl på altanen i ljuset från den nedgående solen. Att vi inte fick upp värmen på hela kvällen räknas inte.

Söndagen kom med snöblask på tvären i en av de blåsigaste dagarna på länge. Jag kände mig lurad. Blåst på konfekten. Men de yrvakna plantorna i sina krukor verkar inte bry sig.

Jag tror på våren, det gör jag. I år igen. Trots att det ösregnar grått och är måndag.