Mastklydd

2 svar

Masta av på hösten. Hur svårt kan det bli? Ta bort tampar och vajrar och sedan är det klart. Not.

Alla vajrar måste märkas var de ska sitta så att vi minns till våren eftersom de är olika långa.

De ska fästas olika. Det ska skruvas och vridas på små konstiga metallsaker. Alla tampar ska pillas in i obegripligt tajta hål (borde inte de alla vara smalare?) och dras på rätt håll. Och fäster man vajern fel står masten snett. Inte bra.

Jag må vara ett under när det kommer till det praktiska men det är Mannen som är en jävel på att segla. Och som vet vad alla snören ska användas till. Och var de ska sitta.

Jösses.

Det är inte helt enkelt att försöka fixa allt det där på egen hand samtidigt som den ytterst frustrerade Mannen försöker hitta något han kan göra. Mer än att peka. Jag hittar lösningar med ståltråd och skruvmejslar i olika storlekar. Svär och kryper under bockarna som håller masten. Och får skrubbade  knän som en tolvåring.

Nu tror jag/vi att alla saker är där de ska vara. Mannen har mutat gubbröran i klubbhuset med smörgåstårta och starköl för att vi ska få hjälp med att masta på. Inte så lätt när Mannen har en arm och kunskap och jag två armar men ingen som helst vetskap. Måtte gubbarna vara nyktra länge nog så att vi får masten att fästa på båten.

Jag är så slut. Så slut. Kroppen har fått obegripligt med stryk den senaste månaden. Jag kan inte ens ta ut bettskenan för egen hand om morgnarna längre. Ingen kraft alls i nyporna. När Mannen frågar vad jag vill äta kan jag inte svara. Inte tänka ut eller känna efter vad jag är sugen på. Jag är löjligt trött. Huvudsvålen är full av psoriasisutslag. Alla fibrosymptom är fullt utvecklade.

Men jag är lycklig. Snart kan vi bo i båten. Snart. Jag skiter i om det regnar på midsommarafton. Jag skiter i om det regnar resten av sommaren. Jag ska sitta där, ombord, och lösa korsord. Koka lite fisk och sova som en stock om nätterna. Jag ska gå långa rundor med hundarna och dricka vitt vin. Tjitt-tjatta med båtgrannar och diskutera hur många gånger man bör lacka en lucka. Luta mig tillbaka och känna hur axlarna sänker sig, sjunker, till en normal nivå. Dricka mitt morgonnescafé och tjyvmata ankungarna som simmar i hamnen med min macka

Hasse har tränat med flytväst här hemma idag. Han verkar inte bry sig jättemycket. Harry verkade mer brydd över att någon annan än han själv använde västen. Gullehund.

Jag ska läka. Igen.

Och jag hoppas vid, valfri gud, att Mannen är kry när det är dags till hösten.

Boxning

2 svar

Är det en sport att misshandla någon? Visserligen är det frivilligt att ställa upp, men ändå. Jag tycker det är förfärligt. Otäck och obegripligt. Vem vill ha stryk? Vem vill ta emot slag i ansiktet och göra sådant som gör ont? Skada någon annan.

Jag kan verkligen inte förstå.

Vänskapen

13 svar

Vänner. Det finns förvånande många av dem. De där som jag träffar ofta, de jag ser mer sällan. Men de finns alltid där, alldeles oavsett.

Det finns vänner jag aldrig träffat. De som jag ”mött” via bloggen och sedan gått vidare med på fejjan. Människor jag har en relation till och tycker om trots att vi aldrig setts. När jag tänker på det känns det fantastiskt och märkligt på samma gång. Hur kan jag tycka om en person jag aldrig mött i verkligheten?

Det är något med att se varandra genom det skrivna ordet. Läsa någons tankar och funderingar. Se hur de använder bokstäverna för att formulera sig och sina åsikter. Att fatta tycke för en person genom den människans sätt att beskriva sin värld är som att plötsligt se en illustration bli tredimensionell. Att få lov att följa med någon på resan genom livet, med allt vad det innebär av sorg och glädje, är som att få en present. Något att gömma undan och ta fram och titta på ibland. Vårda och vara rädd om. Precis som irl.

Personer i den världen som står mig nära och vet sådant om mig som de jag är släkt med inte har en aning om. Personer som läser. Tänker på det jag skrivit. Kommer med kloka kommentarer. Pepp. Nya tankar och vinklar när jag själv har fastnat.

Det gäller även Instagram. När jag väl samlat mod att våga be om att få följa någon och den personens liv genom bilderna och hen godkänner, då känner jag mig privilegierad. Någon tycker det är helt ok att jag ser utdrag ur deras privata värld. Själv är jag väldigt restriktiv, av olika skäl. Men jag har aldrig nekat någon bloggvän att följa. För att jag känner mig trygg med dem. För att jag vet så mycket om dem och tycker om det jag vet.

Jag har glädjen att ha vänner jag kan krama irl. Vänner som talar om hur viktig jag är för dem. Men de är lika viktiga som de vänner jag aldrig sett i ögonen.

Jag är väldigt tacksam för alla mina vänner.

”The bond that links your true family is not one of blood, but of respect and joy in each other´s life.”
Richard Bach

Klarlackad

2 svar

Nu är det bra. Det räcker. Jag lackar inte en gång till.

Idag har jag skrapat bort färg från gummilisterna runt alla fönster. De där som jag tejpade för att det inte skulle komma färg på. De där som jag skyddade med tejp som inte lämnade några klisterrester efter sig. De har jag nu tvättat med lacknafta för att få bort allt klisterresterna. Fuck you tejptillverkare. Imorgon ska jag tvätta bort all svärta gummit lämnade på den nymålade ytan på däck. Har jag tur slipper jag måla om däcket. För att få bort det svarta på det vita. Herregud, det tar aldrig slut.

Jag är rätt less nu.

Helt ärligt. Jag älskar, älskar, vår båt. Vi tar ett steg i taget. Renoverar lite varje år. Men nu, just nu, är jag trött. Jag vill bara segla. Titta på tumlare. Laga mat i pentryt. Gå sköna rundor med hundarna och sova djupt i förpiken. Koka mina ägg och vattnet till mitt nescafé. Lösa korsord och dricka vitt vin.

Kroppen är så sliten. Min själ är så sliten. Men samtidigt, jag vill inte ha en minut ogjord. Jag älskar, verkligen älskar, båten. Vår båt. Vårt lyckopiller. Vår antidepressiva medicin. Vår stolthet.

Shit vad jag ska malla mig när folk kommenterar henne vid kaj.

 

Suck och stön och gnäll

2 svar

Köra bil är inte min grej längre. Heller.

Körde i förrgår och är fortfarande helt kass i kroppen. Och båten är inte klar. Och gräsmattan behöver klippas. Och jag behöver dammsuga upp Hasses samlingar av löv och dasspapper under soffan och sängen. Och…

Fan. Fan.

IMG_3242

Den här unge mannen är väldigt kreativ och konstnärlig. Det kan man inte tro när man ser bilden.

IMG_3282

Installation av Hasse. Harry övervakar arbetet.

Dagens finaste

7 svar

Vi åkte ner till båten för att lasta av verktyg och lack för fortsatt meckande. Det blåste en kall nordanvind och regnmolnen hängde tungt över hamnen. Höften värkte och vänsterknäet klagade och jag kände mig missmodig.

När jag kom fram till båten såg jag att det låg en liten grön påse framme i fören. Förbryllat tog jag upp den och kände att det var en liten flaska. Ett tjärat snöre höll påsen stängd. Det var bubbel och ett brev adresserat till de stolta Bianca27-ägarna!

”Bästa båtägare!
Med denna lilla gåva vill jag bara lyckönska er till att ni fått er fina båt sjösatt och uttrycka min beundran över mycket gott hantverk, trots armhandikappad kapten!
Navigare necesse…
S med J:26an”

S är en äldre man som flera gånger stannat till och kommenterat vår båt. Han äger själv en träbåt och vi har diskuterat linjer och form på gamla kontra nya båtar. Till de gamlas fördel. När vi sjösatte var han med och hantlangade, vänligt och engagerat.

Tänk att det finns sådana fantastiska människor! Och tänk att vi, om och om igen, får vara med om sådana. Magiskt är vad det är.

IMG_3241

Vissa människor sätter guldkant på vilken dag som helst och är definitivt ett bra botemedel när kroppen klyddar.

 

Tacksamhet

2 svar

Kärlek är när bästa vännen kommer dragandes med sin gräsklippare och hyfsar gräsmattan. Och dessutom rensar bort döda grenar i hortensiabuskaget.

Det där som inte låter sig göras nu när ryggen fuckat och Mannen brutit armen.

Jag lovade att bistå när hon behöver hjälp och hon sa att det gör jag redan genom att finnas i hennes värld.

Det kändes fint. Och jag blev lite blank i ögonen.

Frustration

2 svar

Jag har galet, galet ont i ryggen. Såhär illa har det banne mig aldrig varit.
Sitter jag bara blickstilla känns det ok. Gick en minirunda med hundarna men höll på att knappt ta mig hem. Foglossning x tusen.

Nu sitter jag här och ser på när gräset växer. Jag kan inget annat. Men skulle behöva göra så mycket.

Det gör mig tokig att vara orörlig. Skitrygg.

Plums i plurret

Lämna ett svar

Så ligger hon nu där, vid bryggan. Nymålad och blänkande. Jag känner en viss stolthet när jag ser henne. Och när andra människor stannar till och kommenterar hur vacker hon är. Bekräftelsejunkie som jag är.

Tack och lov kom Musikungen hit med Fästmön och hjälpte till. Mannen var hysteriskt frustrerad över att inte kunna delta med sin brutna arm. Mina två händer hade inte räckt till men nu löste allt sig hur smidigt som helst. Styra båten kunde Mannen göra med en arm. Han smekte in henne på den nya platsen och Fästmön var exalterad över sitt livs första båtresa.

Som belöning grillade vi lax i folie och drack vitt vin. Gudomligt gott. Hela kvällen satt vi ute medan mörkret sänkte sig över grannarna.

Jag är trött idag. Galet sliten i kroppen. Värkig och jävlig.

Men båten är i och nu kan vi ta resten allteftersom. Det känns skönt.

Snart ska vi segla.