Det där med hemtjänstpersonal och val

Jag är, tackochlov, begåvad med en klok och vidsynt gammal mor. Hon bryr sig inte om de som har en annan färg på skinnet än hon själv, inte heller hur de är klädda eller vad de äter eller inte.

Hon har alltid varit nyfiken på andra människor, kulturer och hur de lever (fan att hon inte längre kan se och följa alla program på Kunskapskanalen) och dessutom läst mycket, tillräckligt för att inse att hennes värld inte alltid är andras.

Idag ser jag på nyheterna att det har ”beviljats” vissa brukare att få välja bort de i slöja. Och sedan blir det ett j***a liv om det och hur synd det är om de som blir bortvalda. Hur skamligt det är att inte alla är lika värda.

DET ÄR INTE DET DET HANDLAR OM!

När min gamla mor var som sjukast hade hon knappt ledsyn. Sju gånger om dagen kom det människor hem till henne. Främmande människor. Människor hon inte kunde se. Jo, hon kände igen James som var två meter lång och svart i skinnet. Men alla de andra. De som pratade fort och otydligt. De som bröt så mycket att hon inte förstod vad de sade utan därför gick med på att äta kvällsmacka som bestod av salta kex och leverpastej. De som inte förstod när hon bad om hjälp med tandkrämen. De som inte kunde förklara varför hon plötsligt skulle svälja 8 tabletter istället för 4 till kvällen (vilket visade sig vara HELT fel, jäkla tur hon var klar i knoppen). De som tyckte det var så pinsamt när hon, naken, behövde hjälp med att duscha och ville att hon skulle fixa det själv. Nej, hon såg inte skillnad på schampo och duschkräm. Eller de som vägrade hälla upp mat till katten och rensa kattlådan (ja det ingår om man har husdjur) eftersom sådana djur var orena.

Det är DET HÄR det handlar om. Inte rasism.

Tänk dig själv in i situationen. Du hittar med nöd och näppe i ditt eget hem. Du vet inte vad du har i kylen. Eller skafferiet. Eller hur du sätter på en kopp kaffe. Du kan inte se skillnad på ett nattlinne och en t-tröja. Ber du om hjälp med att ladda din cd-spelare kan den personen som gör det inte läsa upp för dig vad det står på etiketten. Du vet alltså inte vilken bok det är du ska lyssna på. Vilket ju i och för sig kan vara spännande.

Det kommer en tjej med ljust hår i hästsvans. Nästa gång tror du att det är samma tjej eftersom det lilla du ser liknade den förra. Nope. Det kommer en tjej i slöja. Hon ser, med dina kassa ögon, ut precis som den förra med slöja men du kan inte ens avgöra på hårfärgen och gissa vem det kan vara. När den ljusa med sin breda malmödialekt pratar kan du höra skillnaden på tjejen med samma hårfärg som pratar stockholmska.

Det är inte ok. Det är inte alltid svart eller vitt. Du ska inte bli dömd som rasist för att du inte vill ha personal med slöja, färgat skinn, någon som pratar oavbrutet, någon som inte lyssnar på vad du ber om. Du köper en tjänst som du betalar för. Du ska få den hjälp du köper och betalar för, inget annat. Du köper människors arbete i ditt hem. Människor som har full insyn i ditt kylskåp, dina matvanor, dina sorger, dina släktingar, dina relationer, dina förhoppningar och önskemål. Det vet allt om dig. Och dina eventuella barn och vad de gör och inte gör, eller bidrar med. Du vet inte mycket alls om dem. Ännu mindre om du inte förstår vad de säger. De kan vara hur vänligt inställda och dedikerade sitt arbete och dig som helst. Förstår ni inte varandra språkligt kan det blir stora och svåra problem.

Jag har sett det här. Jag har sett min mor gråta tröstlöst vid sitt köksbord för att middagen blev så konstig eftersom varken hon eller hennes betalda hjälp kunde ordna den som den skulle ordnas. Jag har sett fantastiska människor som tagit sig mer tid än de skulle för att ge lite trygghet. Prata bort en stund. Dela med sig av sin kultur och de bakverk som kommer från ett annat land. Jag har sett de som ”skolkat” och gått en runda runt kvarteret trots att tid inte funnits. De som kokat speciellt te för att få bjuda på något hon aldrig provat förut. De som stulit till sig en stund och fikat och sladdrat om barn och barnbarn. Bara för att de har tyckt om henne och sett hennes utsatthet och ensamhet.

För dem är jag evigt tacksam. Allihop. Ingen nämnd, ingen klämd. Som man brukade säga. Alldeles oavsett färg, kläder eller härkomst.

Men gör inte saker till något det inte är.

Aprilväder i mars?

Lördagen visade sig från sin våriga sida och jag packade upp alla de inplastade växterna och satte ut på altanen. Stolarna från förrådet tvättades av och allt såg plötsligt så härligt ut.

Överallt i rabatterna syntes små livstecken och det kändes så bra att hitta dem nu, när man nästan har gått under av vintervädret. Kände mig glad och upprymd. Årets första öl på altanen i ljuset från den nedgående solen. Att vi inte fick upp värmen på hela kvällen räknas inte.

Söndagen kom med snöblask på tvären i en av de blåsigaste dagarna på länge. Jag kände mig lurad. Blåst på konfekten. Men de yrvakna plantorna i sina krukor verkar inte bry sig.

Jag tror på våren, det gör jag. I år igen. Trots att det ösregnar grått och är måndag.

Är jag en tant nu?

Sitter i soffan och läser. Känner mig kall om nacken en bit ner på ryggen. Tar jag på mig en tröja till blir det inte någon skillnad. Lägger jag däremot en filt över axlar och en bit upp så hjälper det. Inser att det drar från fönstret. Seriöst. Jag som alltid tyckt att gamla kärringar varit gnälliga när de tycker att det draaar och jag måste stänga överallt.

Nu är jag där. Hej tant!

Inte sedan Kittytiden

Fick en bok igår av Mannen.

Som jag läste. Och läste. Och läste. Det var inte så att boken var den bästa jag läst, det var  själva lässuget som fick mig att fastan. Kollade klockan kvart över tolv och tänkte en liten stund till.
Halv fem i morse kollade jag klockan igen. Jösses. Och då det bara en liten del kvar.

Jag lade mig tio i sex. Det har nog inte hänt sedan jag sträckläste Kittyböcker på löpande band.

Kändes nästan lite halvförbjudet sådär. Men oj vad jag är tacksam för att jag kan styra min tid hur jag vill, utan att ta hänsyn till barn eller arbete.

Jag gissar att jag kommer att sova som en sten inatt.

 

Fan ta städdagar

Jag brukar veckostäda, veckotvätta, veckostryka och veckohandla till Ömma modern varje torsdag. Någon gång i månaden ingår även biblioteksbesök och varannan månad frisörbesök. Någon gång då och då sjukhusbesök.

Jag städar som hon själv skulle ha gjort. Där är vi så lika att hon inte ens behöver säga något, det är redan fixat. När jag handlar kollar jag extrapriser på samma sätt som henne, unnar henne lite gott till helgen och kanske en tulpanbukett. Återigen är vi lika som bär så att hon inte behöver förklara eller be om något, det är redan klart.

Vi pratar mycket. Sladdrar om grannar och hemtjänst. Eller om han som ska flagga på gården. Hon har råkoll på politik och nyheter, ibland känner jag att jag borde läsa på…

Jag älskar henne och önskar henne det bästa i världen. Jag inser att den dagen hon inte är med oss längre kommer jag att känna mig halv. Och jag kommer att sakna allt det där som jag idag kan känna som en press. Jag vill så gärna ge henne allt hon önskar, men ibland känns det som att jag inte räcker till. Dagar då jag borde ha piffat mitt eget hem. Dagar då jag borde gjort mig allt det omak här hemma som jag så gärna gör för henne.

Jag hittar inte rätt  i det där. Hon är den bästa människan i mitt liv. Det finns ingen gräns för vad jag önskar henne av gott.

Men ibland känner jag att jag vill strunta i alltihop. Stanna hemma. Lata mig. Känna att inga krav ligger på mig. Min syster arbetar heltid. Det gör inte jag. Därför är det min uppgift att fixa. Ibland, när vi är bortresta och systern ska ordna, då får jag veta, sådär lite vid sidan av, att det ändå är bäst när jag gör. Ett önskemål. Ett krav. Ett outtalat sådant men jag känner det ändå och vill så gärna ge henne det. Hon har aldrig krävt, önskat högt eller hoppats på något. Det skulle hon aldrig göra. Hellre dog hon.

Men jag vet. Jag känner det.

Ibland tänker jag att vi är alldeles för lika för att det ska vara bra för oss.

Och ibland önskar jag att min syster tog en semesterdag och fixade så att jag kunde lulla runt i skogen utan en tanke i min krulliga hjärna.

Är jag gnällig nu?

Jag VAV-ar idag

Vård av vovve. Stackars lille Hasseman har återigen drabbats av ANALSÄCKSINFLAMMATION. Bara ordet låter vedervärdigt. Överallt på internettet kan man läsa om hur vidrigt gojjan luktar som finns i de där säckarna. Verkar inte vara fallet med Hasses i alla fall. Jag lyckades klämma sönder den (en bula stor som en extrastor hasselnöt och sitter intill anus), fräscht, så nu avtar väl det onda hoppas jag. Kanske tur att man jobbat inom sjukvården, det är inte mycket som är typ kräkäckligtjagdörhellreänrör.

Nu ligger han tätt intill mig och skakar lite. Har jag tur upphör snart kladdet att läcka över hela soffan så att det är lönt att byta klädseln. Är aptrött efter att ha sovit som en kratta. Lyssnat, känt så att han andas, inte har feber, är orolig, behöver gå ut, har ont osvosvosv. Det är som att ha småbarn igen.

Vill någon gärna veta mer, läs här.

Vissa dagar är jag mer tacksam

Idag är en sådan dag.

Har vaknat från och till hela natten av värken i lederna. Vinglade upp vid halv elva och stoppade i mig tabletter och sedan tillbaka till sängen. Bara att få av locket på burken var svårt.

Nu, 13.00, ligger jag fortfarande i sängen men börjar känna mig redo för att stiga upp och göra frukost. Jag har surfat nyheter, chattat lite med barnen, kollat fejjan och annat viktigt.

Det är en himla tur att jag kan styra upp mina dagar som jag vill och behöver.

Det är bara jag som har det som jag

I julas fick jag en kärleksförklaring som fick mig att gråta. Yngste sonen (25) hade tänkt tillbaka på sitt och vårt liv och insett att han kanske inte alltid varit tydlig nog med att säga att han älskar mig. Att han sett hur jag ”offrat” mig för att han och hans bror skulle kunna få. Hur jag slitit som ensammamma för att få allt att gå runt utan att det skulle drabba dem. I höstas miste en av hans vänner oväntat sin pappa och han hade tänkt på allt det där man aldrig säger. Allt man tror att det finns eoner av tid till.

Båda mina söner, tycker jag, har alltid varit tacksamma och talat om att de älskar mig och att de är glada att just jag är deras mamma. Självklart gör det mig lycklig men tyvärr har jag inte tänkt på att det finns mammor runt mig som aldrig får höra något liknande.

Min bästa vän har också två söner. De verkar dock inte bry sig ett vitten om henne utan tänker först och främst på sig själv. Aldrig att de ställer upp på henne. Hjälper henne eller delar sin värld med henne. Hon som är så snäll och aldrig kräver något. Kanske därför, jag vet inte. Det gör mig så ledsen för hennes skull, samtidigt som jag skulle vilja ta de där grabbarna i öronen och tala om för dem med stora bokstäver hur deras mamma egentligen mår och har det.

Idag sa hon, lite blank i ögonen, att hennes söner aldrig skulle komma på tanken att oroa sig för henne eller fråga om hon behövde hjälp med något.  Sedan sa hon lite tyst, det skulle vara fint om de brydde sig så som dina gör.

Jag höll på att gå sönder.

Jag är så tacksam för mina fina killar. Så glad att det blivit kloka, förståndiga och rejäla män av de där valparna. Och att de är män som vågar berätta om vad de känner.